Ecochicas

Det nya är ju att man ska boka tid hos polisen om man ska göra pass.
Der gjorde jag minsann efter en massa klickande hit och dit på ”paddan” – närmare bestämt den 27:e kl 12.40 i Nacka strand.

Givetvis så kom vi försent och missade helt sonika vår tid. Inget så där jättenytt med just den saken känns det som…

Vi prioriterar stundtals väldigt olika jag och mannen och det här ställer ibland till det.
Jag tycker tex att det är jätteviktigt att komma i tid. Det handlar om respekt anser jag och det är så jag är uppväxt.
I hans familj är detta inte så viktigt – inte oviktigt, men det är inget man prioriterar högst på listan och således inget man praktiserar i någon större utsträckning.

Det finns säkert fördelar med både och vad gäller det här misstänker jag.

Min plan just denna dag var dock följande:
Eller föressten, jag kanske ska tillägga att jag mår snudd på lite dåligt av att inte planera (kontrollbehov? Biverkning av att få twins?!
Fast jag är faktiskt jättespontan inom den planerade ramen ska sägas!)

Mannen däremot snudd på avskyr -och skyr- helst allt som innefattar detta, i hans ögon, kravfyllda företeelse, nämligen ”att planera”….

Planen ja! Jo, det var att förbereda allt innan, sedan göra mat till barnen (rutiner och tider är som sagt viktigt för mig…) och servera den kl 11.25 för att sedan åka kl.11.45.

Det är, som alltid, en tajt plan – stundtals för tajt, det erkänner jag… Men den funkar!

I dessa stunder så blir jag dock lite av en scoutledare eller kanske så får jag en släng lumpenbefäl över mig rent av?!

Kan så vara men jag har ett starkt behov av att försöka få truppen att röra sig framåt – stick to the plan – så att säga för att:

1/ komma i tid
2/ slippa göra andra besvikna eller ledsna (läskigt och onödigt i mina ögon!)

Jag säger inte att mitt sätt är det som är rätt – jag kan bara konstatera att när man prioritera olika så är det nedrans jobbigt och stökigt.

Den här gången var truppen direkt osmidig enligt mig…. påminde närmast om ett gäng strävhåriga (motsträviga?) taxar som vägrade att gå i koppel. Typ.

I det här fallet så ville mannen nämligen städa undan allt i köket efter lunchen. Detta är viktigt för honom. Jätteviktigt. Och ni har ju redan räknat ut att detta inte står högst upp på min lista (därmed inte sagt att det är oviktigt ) – varför det inte heller är något jag praktiserar i någon större utsträckning.

Och just ett sånt här inslag fanns det ju inte riktigt utrymme för i den här planen…

En riktig ”tjafs-klassiker” på Tunavägen tror jag att vi kan kosta på oss att dela med oss av!

Jag lyckades iallafall, 40 minuter efter utsatt tid, att knö åt mig en tid hos polisen.
Alla fastnade till slut på bild. Jag såg lite sammanbiten ut tyckte jag allt. Förstår inte det?!

Bäst var iallafall Rufus som utan att blinka lutade sig allvarligt fram över luckan och svarade på konstapelns fråga om vad han hette:

(Han bokstaverade det – ljudande liksom fram svaret..)

R.U.F.U.S. S.P.I. D.E.R.M.A.N

Då skrattade vi alla – till och med jag!