Idag var det final vad gäller löplopp i år för min del.
Tyvärr så fick jag inte med mig någon kompis på det här sista loppet så det var bara att bita ihop.
Med det var en himla härlig dag så det kunde varit värre även om jag inte alls var laddad.
Hässelby?! Hur långt bort ligger det egentligen?! Åkte 19 stationer med Tunnelbanan och trodde aldrig jag skulle komma fram.
Loppet var tufft som attan får jag erkänna Knäna höll iallafall bättre än på
Tjejmilen. Trodde det här skulle vara ett helt ”platt” lopp utan backar. Icke. Inga jättebackar men väl ett gäng sådanna där lite, lite lutandes uppåt länge, länge…. Segt!
Men: Man är ju dönöjd när man äntligen går i mål och får sin medalj! Ljuvlig känsla!
Tack Hässelbyloppet för att du lärde mig tre saker idag!
1/ Jag ska hålla mig till tjejlopp framöver – gillar inte alls att springa med killar som springer fram som en skock bufflar.
2/ Jag gillar ju det där ”fluffet” innan och efter, det står helt klart efter idag.
Jamen ni vet, ”peppen” och uppvärmningen innan, det faktum
att tjejer i alla åldrar och storlekar springer ihop och fokus ligger på att ha KUL. Och såklart goodiebagen och minglet efteråt!
Hässelbyloppet var mer för proffslöpare. I 19 stationer satt folk och snackade om tider och person bästa…. Inte min grej!
3/ Att springa ensam är inte sådär jättekul. Eller kanske mer det där med att stå där svettig och dan efteråt, med medaljen runt halsen – det görs med fördel ihop med en kompis!
Nu stod jag där för mig själv med en gul banan i handen och sa hurra! 55.34 blev tiden. Kalas!
Mannen hade åkt med barnen till farmor och farfar så när jag väl kom hem så kom den stora belöningen i form av en varm dusch och en stunds vila.
Jag älskar att få vila men gör det aldrig. Hinner liksom inte. Och så får jag dåligt samvete när jag egentligen borde typ ta igen utebliven tidsrapportering på jobbet eller något annat.
Men nu gjorde jag det. Vilade. Kändes nästa märkligt förbjudet att bläddra i en tidning och sedan varm efter duschen få somna in en stund i sängen i ett hus som var alldeles tyst…
Härligt och besvärligt på en gång! Kom knappt ihåg den känslan av att vila…mer sånt tack!!
Jag kan springa med dig nästa gång 😉 haha
Kram