Igår körde vi Tutto Piccolo från topp till tå på alla barnen – de har så fina kläder tycker jag!
Det är min vän Madelene som har Barnshopping.se som har sett till så vi är så fint ”kittade”!
I går döpte sig nämligen barnens kusiner. Japp, tre på ett bräde!
Och vet ni- Jag älskar kyrkor och har alltid gjort det!
Min mamma var t.o.m en smula orolig när jag var liten eftersom jag alltid, alltid bara ritade just kyrkor.
Någon präst blev jag inte och någon nämnvärt ”taight” relation med Gud kan jag väl inte säga att jag har direkt men som sagt: Jag gillar verkligen kyrkor.
Vita, små och söta tack! Eller stora och pampiga. Men moderna kyrkor som ser ut som något slags modernt (på den tiden) 70-tals bygge – ehh…. Nej tack!
Hur som helst: Vi kom, såklart, insladdandes till klockringningen i vanlig ordning ….
Slet ungarna ur bilen och gick så värdigt och oberörda vi någonsin kunde (drypandes av svett på ryggen…) in i kyrkan…
Jag är mycket för värdighet i kyrkan. Avskyr barn som far omkring just på sådana ställen (eller kanske ännu mer föräldrar som inte fattar att det inte är ok). Blir det stök, då får man liksom gå ut är min mening…. Och guess what?
Igår var det min tur… Rufus var jätteduktig initialt och satt så fint i bänkraden tills han plötsligt började snurra på sig och prata högt (det ekar ju lite kul i kyrkor kom han på och ville gärna testa detta mitt i trosbekänelsen….
”JAG MÅSTE KISSA” hojtade plötsligt Rufus högt och ljudligt inför Gud och hela församlingen och rusade plötsligt ner för altargången med mig i mina höga klackar trippandes efteråt. Ingen värdig syn kan jag säga direkt….
Stackars en Hans Holmstedt, död 1950 som Rufus ”bevattnade”…. Jag hann liksom inte med… Plötsligt så var brallorna nere och Hans Holmstedts grav lite blötare.
”Himlen kissar också!” ansåg Rufus om den saken eftersom regnet hade börjat tillta.
Väl inne i kyrkan igen så noterade jag att mannen började se rejält ansträngd ut… med ett lite lätt och halvstelt leende och med en imponerade mängd tilltagande svettpärlor i ansiktet höll han tjejerna så gott han kunde.
Franka och Alba hade plötsligt bestämt sig för att värdiga dop inte längre var kul och protesterade genom att agera som ålade maskar (känns den igen?!) som gnällde över tappade nappar som flugit i väl någon bänkrad framför…
Jag insåg först vid utmarschen att Alba hade lyckats dra upp inte mindre än tre knappar på min skjortklänning, så där hade jag suttit och ”flashat” en gråtvättad BH inför prästen och halva församlingen….
Ja ja…. gud som haver barnen kär och allt det där…
Här är lite bilder från det i övrigt fina dopet i Skåkyrka på Ekerö och kusinernas alldeles ljuvliga trädgård där det bjöds på härlig eftermiddags fika!
