Bakis. Gud va’ dålig jag är på att vara bakis.
Det är som jag går och talar i klister. Hemskt.
Så då skulle jag givetvis straffas. Med all rätt..
Men hur dålig man är så måste man ta sig till jobbet. Så är det bara. En oskriven regel som sitter i väggarna på säkert många företag men i synnerhet i skivbranschen där jag kommer i från.
Och min pappa var stenhård på den. Likaså är party-prissen här hemma som ju har en förmåga att slå klackarna i taket litet då och då.
Numera så är detta sällan en issue eftersom det aldrig händer. Med tre barn så fixar jag det inte helt enkelt, jag måste hålla mig på mattan.
Men så i går så blev det sådär i allafall. Dumt och lite märkligt.
Jag höll ju jämna steg med Kattis tyckte jag och hon stålade minsann som en liten sol på jobbet dagen efter.
Straffet?
Jag och mamma hade bestämt att vi skulle äta lunch. Det är verkligen inget straff.
Men det blev ingen lunch eftersom vi ”bara” skulle svänga förbi Gants utförsäljning. Mamma hade ju kommit in till stan för det, så det var bara att leverera.
Gamarnas julafton kan man närmast beskriva den upplevelsen.
Att stå där, bakis med huvudverk utan mat i magen och köa i 11/2 timme för att sedan kastas in i en lagerlokal utan syre med hysteriskt mycket folk när det var 25 grader varmt och sol utanför var vidrigt…
Först på kvällen, efter ett spontan besök i ett gatukök på vägen hem, när jag låg jag i soffa i kvällssolen och gnagde på lite spareribbs kände jag mig normal igen….
