Ecochicas

Ända sedan väldigt unga år så har jag gillat att läsa familjesidorna i tidningen…

Mannen tycker jag är värsta weirdot som har denna läggning och jag ska väl erkänna att det inte är det första jag brukar berätta om mig själv om man säger så…

Alla födelseannonser…. Förr kanske 8-10 år sedan så kände jag jämt någon som hade fått barn. Numera så är det inte så ofta men jag tycker att det är kul att se vilka namn som är poppis. Ni som eventuellt sitter där och tror att ni är jätteudda just nu och funderar på att döpa er dotter till Adele får tänka om kan jag säga. En klar uppseglare på poppislistan för att närma några exempel.

Jag tänker mycket på alla livsöden som ligger bakom varje annons. Och såklart är jag inte bättre än andra… Jag sitter också där och är dömande och undrar jamen, HUR kan man skriva ”ännu en AIK:are!”… Eller döpa sin son till Kenneth? Eller de stackare som får heta Yezzica istället för Jessica…. Och jag tycker att det både är gulligt och lite pinsamt när mormor och morfar sätter in en annons…

Sen har vi dödsannonserna. Sorgligast är de familjer som inte ens då kan komma överens utan har två dödsannonser för samma person. Och såklart barn! Då gråter jag floder. Varje gång.
Många annonser innehåller så fina dikter som jag tycker om att läsa. Och en del träffar mig rakt i hjärtat med sin äkthet i all sin enkelhet som mannen här nedan ”Tack älskling för alla fina år tillsammans”… Och då är det bara att ta fram toarullen och gråta en skvätt till.

Sen har vi favoriten – bröllopsannonserna! Ahhhh…. Jag tycker mig kunna se DIREKT vilka som kommer att bli lyckliga eller inte. Såklart så kan jag inte veta det men jag TROR alltså mig kunna avgöra detta, på fullaste allvar, genom att spana in en liten bild sisådär mellan ca kl 7-8 varje morgon….. WEEEEIRDO hojtar/ påminner mannen mig om nu igen….

Jag älskar att spana in klänningar, vilka som varit tärnor etc etc…. Och ibland kan jag inte låta bli att bli lite fnissig.
Som över annonsen nedan.

Alltså förlåt kära nygifta bröllopspar, jag är övertygad om att ni hade en härlig dag och ni är fina på bilden men var är grejen med att köpa en 1/4 helsida i tidningen?

Och att skriva ”Kungliga Slottet” när det inte ens ligger i samma byggnad även om kyrkan tillhör slottet? Eller att tärnan heter Lady bla bla….

Hörrni’, istället för att det skulle bli så där vrålflott och ”upperclass” som ni förmodligen kanske ville så blev det ju nu… Ehhh, precis tvärtom… Eller hur?!

Ocoolt, fram med skämskudden och bara lite sorgligt liksom.

När man skriver ut det sådär för ens familj och vänner, för det är väl ändå för dem man sammanfattar dagen och tackar?, så vet ju alla redan detaljerna.

Eller skriver man en bröllopsannons för någon annan där det känns viktigt att namedroppa?!

Fast jag som inte ens har lyckats gifta mig kanske bara ska hålla snattran här…. Hur som helst så vill jag ge paret nedan lite självkänsla i bröllopspresent.
Någon som vill hänga med på det och skriva under kortet?