Hade jag inte haft Nikki här ett par timmar idag så hade jag typ tappat greppet totalt i dag kan jag säga…
Herregud vad Rufus kan vara jobbig. Och herregud vilken dålig mamma jag blir då….men den lilla, älskade skitungen tar fullständigt MUSTEN ur mig ibland.
Han kaxar emot, förstör, är inte en bra kompis, lyssnar inte, testar, retas och är allmänt högljudd, stökig och precis skitjobbig….jag känner mig stundtals helt maktlös, misslyckad och mycket ensam i det här. Varför är han så här?!
Jag försöker resonera med honom och fråga enkla ”öppna” frågor där han ges utrymme att förklara. Har jag tur så får jag bara en utsträckt tunga tillbaka….
Jag mutar, hotar, skäller, avleder…. Inget funkar.
Mamma säger att han är en kopia av mig när jag var liten och jag vet ju vad det har gjort med min självkänsla…. När det klagas på en typ 100 gånger om dagen så är det svårt att tycka att man duger som man är. Det vet jag. Och det tråkigaste och märkligaste är att nu är det jag som är på Rufus om allt….
”Rufus sluta, Rufus inte göra så, Rufus men vad håller du på med?, Rufus lägg av NU!…. Det kan inte vara bra. Även om jag är bra på att säga förlåt när jag flippat och hyfsat duktig på att kommunicera så letar sig en och annan kränkning in både här och där. I dag råkade jag säga högt ”Men herregud, SLUTA att vara så jobbig! Jag orkar inte!!”. Jag pratade dessutom över hans huvud med mamma när jag vet att han hörde…. Usch, så får man absolut inte göra. Inte okej någonstans… Så då fick jag ju skamset be om ursäkt och förklara att jag menar ”sluta att göra dom är SAKERNA som är så jobbiga- inte att HAN är jobbig och fel utan den där vissna stylen han kör med….
Barnuppfostran är så sjukt svårt! Nä, det här måste jag ta tag i känner jag!
Ska försöka kolla med en barnpsykolog för att se om jag är på rätt spår eller om vi kan göra något för att komma på rätt spår… Vill så gärna ge min lille vilda pojk bra självkänsla!
Idag var jag och min fina vän Lotta för övrigt ute och ”rastade” barnen i pulkabacken. Ja, så känns det faktiskt i bland. Att man ”rastar”. Är det inte Sigge så är det Rufus.
Rufus har så mycket energi så hade det funnits ett hamster-spring-hjul för barn som var lagligt så hade jag inte tvekat en sekund att investera i det…..
Precis innan han somnade i dag när han röjt loss som gaaaalning innan lampan släcktes (rullat in sig i sängkläderna, dragit ner alla böcker på golvet, öppnat typ alla luckor i kalendern fast han vet att han inte får, sagt att han skulle slänga mig på soptippen (!) för jag sa nej till att kolla på I pad och i stället ville läsa saga etc etc etc) så hann jag iallfall få in en bra retur så att säga genom att förklara att jag älskar honom även när jag blir sådär jättearg på honom. Kändes bra en dag som denna.
Är vi fler där ute som har det såhär? Tips och råd anyone?!
Dem blir värre när dem äldre kan jag säga. Min 5 åring tar fullkomligt musten ur mig ibland & jag vet inte vart jag ska ta vägen med mitt humör men det hjälper att gå ut & andas lite frisk och ignorera 😉
Läser psykologi just nu & visst kan man ”manipulera”, på ett bra sätt då! , ett barn & föra in det på rätt spår så att säga men men det krävs tålamod & otaliga upprepningar för att dem ska lära sig det…Dem är ju trots allt barn & tänk vad underbart ett barns syn på världen är. Vad skulle man inte ge för att få vara lite igen 🙂
styrke kram på er
Tindraohara
Hej!
Vad modigt att du öppnar upp om det här! Jag har ingen erfarenhet kring det här men har läst en del om det (har en liten 7 månaders nu) och det som fastnat hos mig och som jag reflekterat över är att istället för att säga ”nej, gör inte så och si” så säg istället vad du vill att barnet ska göra. T ex om Rufus sitter på bordet så säg inte ”Sitt inte på bordet Rufus” utan istället ”Jag vill att du sätter dig i soffan Rufus”. Dels för att ordet inte ”är bra”…tänk inte på en rosa elefant….vad tänker du på? Jo, en rosa elefant och sedan dels att barnet behöver ett alternativ när man säger åt dem vad de ”inte ska göra”.
Lycka till!
God Jul och Gott Nytt år!
Ha ha det är precis så jag känner nu med vår underbara 3 åring. Han har verkligen börjat trotsa! Säger emot det mesta coh det känns som att man får trippa på tå för att inte säga eller göra nåt fel.. Å visst känner man sig som en dålig mamma som går iväg när ett utbrott kommer eller så skäller man..eller hotar.. Du vet väl att tomten inte kommer till busiga barn??
Men hur gör man!!?
Det är tur att man inte är ensam och att fler känner igen sig iaf =)
Hej!
Jag förstår hur ni har det och vill bara dela med mig av några råd: Lyssna inte på råden från föräldrar med ”lugna” barn. Det är inte deras förtjänst att de är ”lugna” – barn är olika!
Jag tycker att Petra med bloggen En annan du är intressant att lyssna på, även om man kanske inte köper allt. Hon pratar mycket om att man ska tala om för barnen vad man vill att de ska göra, i stället för att säga vad de INTE ska göra. Då blir de förvirrade. Ha det bra och tack för en fin blogg!
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/
Ooo, jag måste bara instämma. Herregud så många goda råd man får av föräldrar som inte fattar ett smack. Nu har jag äntligen kommit på att dom just inte fattar ett smack och slutat lyssna, åtminstone med halva örat. Men det tog ett tag.
O yes. Been there, done that, got the T-shirt. Och är inte stolt alls över det, men samtidigt är man inte bara mamma utan även människa.
Min favorit är Malin Alvén och hennes ”Trotsboken”. Lite oklart om Rufus är i de trotsigas skara, men om inte annat är det jäkligt skönt att läsa att man inte är galen, ensam om problemet eller världens sämsta morsa. Och det kan ju räcka en bit det med.
Här skrev jag lite om våra galna barn: http://blogg.loppi.se/campcajsa/2012/12/01/olika-barn/
Tack fina du! Har två ex av boken faktiskt, oklart varför, och visst är r ett klockrent 4% barn. Och jag ser ju att franka blir likadan….
Blir det lättare när de blir äldre???
Kram
Nä, jag vet, det är fina teorier, men ibland orkar man ju inte bara och vill bara vara elak tillbaka. Moget…
Men jo, jag skulle nog säga att det blir lättare när de blir större. Det är klart att dottern alltid kommer att vara galet envis, lättkränkt och ha attityd from hell. Men något av det allra galnaste släppte typ i höstas, lite före sexårsdagen. Jag antar att det handlar om att hon får lite mer kontroll över sina egna känslor och därför går att resonera lite, lite mer med. Och så funkade några av Alvéns råd, typ att sätta upp regler tillsammans (anar att det inte funkar på en fyraåring dock) och få belöningar när man lyckas (vilket man ju ser till att hon alltid gör, på ett eller annat sätt).
Och så tyckte jag att det var skönt att Alvén säger att man ska sluta be om ursäkt hela tiden. Det är inget fel att bli arg på en unge som provocerar ihjäl dig. Det är ju snarare rimligt. Sen kan man ju vara noga med att uttrycka sin kärlek, också, förstås.
Kom på att den här posten också berör ämnet: http://blogg.loppi.se/campcajsa/2012/12/06/missmatch/