Det är måndag och ett jädra väder. Jag var fortfarande trött efter helgen. Det tar på krafters att ratta mat, twinsen, hund och Rufus. Också detta eviga nysande, snörvlande, snytande och snorande….
Nä, i morse bestämde jag mig för att göra det jag aldrig gör. Nämligen att göra en retur till sängen istället för att gå till datorn.
Efter att ha varit uppe vid 6 i morse och fått i gång dagen med påklädning, utfodring till hund och barn, tandborstning och blöjbyten så kröp jag tillbaka till sängen igen. Somnade i en timme och det var sådan LYX!
Sedan blev det fart igen! Ny energi… Aahhh! Tur var det för jag fick banne mig spelet på en kund i dag som hoppade av vårt kommande event. Har man sagt ja, både muntligt och på mail, och vi dessutom har lagt tid på att träffa dem två gånger för att bolla idéer så drar man inte ett MAIL och hittar på någon töntig ursäkt. Inte i min värld iallafall!
Nä, då tar man tjuren vid hornen och ringer upp. Så är iallafall jag skolad…
Men kan ni tänka er, vem tittade fram då om inte gamla ”London-chef Charlotta”. Hoppla!
Hon visar sig inte så ofta längre. Gillar inte att behöva att trycka till folk. Numera så har jag ju erfarenhet att kunna ge kritik och uttrycka mitt missnöje balanserat. Om än tydligt….
I London så var jag inte lika rutinerad utan där fick man ta emot – och delade själv ut – nacksvingar lite hur som helst. Ren överlevnad. Har du jobbat i USA eller England så vet du vad jag menar.
Alla kör med ”backstabbing” och är lika rädda för att förlora ansiktet. Hyfsat vidrig atmosfär i det långa loppet kan jag säga…
Hur som helst. Den här tjejen fick sig ett svar. Inte otrevligt. Mer ”plats i korgen” känsla än nacksving…
