Ecochicas

Jösses vad trött var i går kväll. Att vara själv med alla barnen är ganska rejält krävande. Och som löken på laxen så att säga, så sov tjejerna inte alls bra natten mellan lördagen och söndagen.

Att ha grus i ögonen redan från start ingick liksom i min ”vara själv med barnen söndag stass”.
När kvällen väl kom så kändes det som om någon hade droppat Tunavägens hela vintersand i mina ögon…

Hur som helst. I lördags på Skansen så stötte vi ihop med två dagiskompisar till Rufus som blev jätte, jätte, JÄTTE glad! Det här med kompisar har liksom bara sagt pang, nu tjatar han precis HELA tiden om att han vill gå hem till olika, för mig okända, småkompisar hela tiden.

Jag är lite novis på det här med dagiskompisar. Eller ganska mycket novis. Tvättäkta rookie kan man kanske också säga?

Vad är kotym i ämnet? Vad är det för spelregler som gäller egentligen ?
Leker man efter dagis eller bara på helgerna? Ska man lämna dem hos kompisarna eller förväntas jag vara med? Eller inte alls? Ska man laga mat eller absolut hämta innan middag?

Jag vet bara att jag allt oftare befinner mig i någon sandlåda någonstans talade om väder och vind med helt främmande människor.
Bara för att Rufus råkat börja leka ihop med deras barn och ja, då förväntas vi föräldrar ”chit chatta” lite också.

Jag tycker att det stundtals är väldigt ansträngande får jag erkänna. Förmodligen för hela jag blir just eh… en smula ansträngd.

Scenario:

Andra mamman: Är den din lilla lintott högst upp i klätterstälningen?

Jag: Ja just det!

Andra mamman: Det är härligt med flickor som är så modiga och har lite ”go” i sig!

Jag: Eh… Alltså, det är en pojke. Rufus.

Andra mamman: Jaha oj…jo, men nu ser man ju det!
Ehh… Ja. Hmm… (Tystnad)

Vi hade en hund en gång som hette Rufus!

Jag: Ja jo, det är ett vanligt namn på hundar. Vi har en hund hemma. Han heter Sigge.
Tystnad.
Jaaaaa….Sigge är ett ganska vanligt namn på barn. Tror jag…

Jamen du förstår. Det går liksom lite trögt.

Plötsligt så avbryts allt av att Rufus kommer fram och frågar: ”Mamma, kan vi gå hem till honom?…

Rufus började iallafall redan kl 06.50 i går morse om att tjata på att jag skulle ringa hem till Willem för att fråga om de kunde leka.

Han var väldigt serviceminded, kom med telefon, telefonlistan, kalendern….

Vi fick inget svar på vårt sms så vi fick på ”parkjakt” i området och letade efter just Willem.
Tre parker senare och ingen Willem i sikte.

På hemvägen släpar Rufus fötterna efter sig med mycket moloken uppsyn.

Nämen vad är det som kommer där långt borta? Jo men är det inte…?!
Jaaaa, det är ju Willem som är ute och cyklar med sin pappa!
Rufus kan knappt tro sina ögon! Det är som på film…
Killarna fick leka en liten stund medan jag och pappan stod och ja, ”chit chattade” lite….