Ibland har jag en förmåga att romantisera det som en gång var.
Det är inte helt smart. Mycket bättre att försöka leva här och nu.
I morse så fick jag mig, trots alls, en sådan där ”släng” igen av den här åkomman att ”det var minsann bättre förr”. Förmodligen för jag är så trött…
Sigge (vår fyrbenta, oerhört bortskämda jycke..) var ju vår prins innan barnen kom. Han måste undra vad 17 som hände egentligen.
Men i morse hade vi sovmorgon, bara jag och Sigge. Hans tunga andetag, silkeslena päls och kalla lilla nos… Världens mysigaste (och bortskämda…) lilla hund! Vilken vinstlott vi drog när Sigge kom till oss! Och vilken vinstlott han drog… Sigge är adopterad från Irland och Hundar Utan Hem
I morse kändes allt som förr…okomplicerat och bekymmerslöst på något sett. Lite lugn och ro för en stund.
Småbarnsåldern är ljuvlig men också stundtals så krävande. Då är det härligt att bara vara i det förflutna, om än så bara för en timme en helgmorgon i veckan…
Kikar ofta in här och läser om er härliga vardag. Är bosatt sedan några år tillbaka på Irland, Dublin närmare bestämt men har nu tankar på att inom en snar framtid flytta hem till Svea för gott. Och bli med hund. En irländsk sådan. Jag och min irländska sambo kikar ofta in på Hundar utan hem och vet att någon av dessa fina, fina hundar kommer bli vår bortskämda (mycket!) skatt inom en snar, snar framtid. Längtar.
Välkommen hem! Man kan inte hjälpa alla små vovvar dör ute men det känns väldigt fint att iallfall ha hjälpt en! Så lör på, klart ni ska ha en liten fyrbent irländare med er i bagaget! Keep me posted! Lycka till! Kram