Först skulle mamma komma över. Sen sa namnen att hans föräldrar skulle komma. Och fem i sex så berättade han att ”just de ja, Caroline och Danne kommer över också”.
Tror det där är något typiskt sydländskt att man är lite mer spontan. Inte mig emot, sånt gillar jag!
Den kan jag ju tycka att det är bra att man får reda på eventuella tillökningar helst innan man handlar men just i det avseendet har jag givit upp på mannen.
Men det blev en himla trevlig kväll!
Nya grillen rullades fram, mamma hade med sig gott kött och vin och svärmor gjorde sin grymma kålsallad!
Vi firade att våra vänner just sålt sin lägenhet i stan för ett bra pris och nu ska de göra det som många Stockholmare bara pratar om, fast aldrig gör. Flytta till landet och dra ner på tempot.
De har hittar en fullständigt makalös kåk tre timmar norr om
Stockholm i en liten håla.
När de var på visningen för huset så kom självaste kommunfullmäktige förbi och hälsade dem välkomna om de skulle köpa och mäklaren hade köpt kaffe och bullar.
Sånt känns ju totalt exotiskt för en stressad Stockholmare!
Jag är nog en av dem som längtar efter det där…. Lite långsammare tempo, lite mer vänlighet, folk som tar sig tid, lyssnar…. Men så är jag en ”city slicker” också….
Man längtar bort, man längtar hem men jag tror att den stora utmaningen ligger i att vara nöjd med där man är just nu. Att hitta hem på insidan. Och ”skaver” något på insidan så får man titta närmare på det och försöka ändra på det man kan. En flytt får aldrig bli en flykt… Då blir det bara boomerang effekten tror jag!
Jag tycker hur som helst att det är jättemodigt att våga starta om på annan ort!
Det är tur att jag har lilla landet där jag är nästan i 2 månader varje år, då får jag iallafall en dos av detta som jag tror mig längta efter. Kanske behöver man mer av detta desto äldre man blir?
Det återstår att se antar jag…
