Själva transportsträckan när man är ute och resor brukar aldrig vara speciellt roliga tycker jag. Oavsett om man sitter på ett flyg till New York eller i en trång bil från landet.
Man ska ta sig från À till B liksom.
Sen kan ju dessa upplevelser dock vara tämligen olika…
Vår resa hem från landet kändes ungefär som vi satt på en långflygning till Australien eller nått. Fast med löjligt många stopp. Och någon service var det liksom inte tal om. Det var jag och Nikki som turades om att vara ”bilvärdinna”- ett hårt jobb skulle det visa sig.
Vi åkte kl 18.50 från landet och kom hem kl 03.00.
55 mil på 8 timmar…. Och nä, jag färdades manuellt på en snigel utan i en bil med hjul…
Det var som om det rådde någon slags bajs-stafett bland barnen, ”napp-tapp” kändes som kvällens sport och dessutom så krävdes digra tekniska kunskap för att hålla liv i Rufus DVD.
Senare övergick uppgifterna till att trösta tre övertrötta barn (vilket kräver en ängels tålamod samt öronproppar), tala lugnt och klappa en superstressad hund (han avskyr att åka bil) samtidigt som du ska servera kaffe och prata sönder mannen som med fördel inte ska somna bakom ratten… och som löken på laxen fick jag ratta det där jätte ekipaget sista timmen med rejält grusiga ögon.
Trodde aldrig att vi skulle komma hem, men det gjorde vi såklart till slut.
Tjo ho tyckte Rufus som vaknade och sprang in i sitt rum… Sällan har jag väl låtit så bestämd när jag framförde budskapet om att det var sleeptime och inte playtime.
