Ecochicas

Jag lovade ju att berätta om detta i något inlägg i förra veckan i samband med att jag var och såg Springsteen uppträda i Göteborg. Sorry, det glömde jag bort, tack för påminnelsen!

Here we go:

I mitt ”förra liv” så var jag en riktig karriärsråtta, bodde i London, reste över jordklotet som ett skållat troll med varenda odåga till 90-talsartist du kan tänkas ha hört talas om. Däremellan gjorde jag så gott jag kunde för att chefa på en nivå som var alldeles för hög för mig. Jag var 29 år och ställ företrädande ”international vice president” på ett av världens största skivbolag, Sony Music. Lilla jag liksom. Ja, ni hör ju själv… Väääldigt stora brallor för en känslig men ack så envis och ambitiös svensk tjej. Jag fick jobba som en fullkomlig idiot för att kompensera. För att hänga med.

Det höll bokstavligen på att kosta mig livet, men är samtidigt det absolut roligaste (stundtals!) jag gjort. 11 år totalt blev det, fast bara 2 1/2 i London.
Vill du veta mer om just den resan ”Wågerts rise and fall” så att säga, så kan du googla på mitt namn så kommer det upp en artikel från DN.

Hur som helst, många, många obetalbara minnen och upplevelser fick jag- och nio år i terapi … Ha ha!

Springsteen har jag således träffat ett antal gånger. Vi har ätit middag två gånger i Stockholm. Båda gånger italienskt och båda gångerna har jag haft honom till bordet. Som det Bruce-fans jag är så har jag varit ganska nervös och därför inte varit sen att hänga på så fort det har skålats kan jag säga…
Han är extremt vanlig och sympatisk. Super trevlig! Nej, det finns faktiskt inte något illa alls jag kan säga om den här karln’! Han är kul, uppmärksam, ödmjuk och genomschysst. Vi var ett litet gäng från skivbolaget en av kvällarna, då jag frågade lite om hur han orkar showa i typ 4 timmar varje gång ”och dessutom orkar du bjuda upp publiken och dansa” sa jag.
Det var så vi kom in på det här med att han brukar bjuda upp en tjej under låten ”Dancing in The Dark” under sina konserter.
”-Are you The next one”? frågade The Boss. ”Now we’re talking!” tänkte jag.

”Fast då måste du ju ta dig längst fram ju!” menade Bruce. Och köa i typ en vecka tänkte jag… Där sprack mitt dansa med Springsteen moment tänkte jag.
Måste ha sett väldigt moloken ut för i nästa sekund så sa han: ”Fast vi kan ju dansa här!” Och så dansade vi en sväng om där på restaurangen Est,Est, Est! Helt spontant! Ett fantastiskt minne!

Jag har även varit i New York och hälsat på honom i hans studio och sett The E Street Band uppträda inför bara 200 personer. Galet! Jag minns mest att jag fick stå och nypa mig i armen hela tiden. Mest för att det var så härligt, har nog aldrig känt mig så ”vippad” men också för att jag var så sanslöst jetlaggad just den här kvällen. Ögonen gick i kors på riktigt!

Sen har vi hängt ett par dagar när han fick ta emot Polarpriset för många år sedan. Då gick jag och köpte skvallerblaskor och vi satt och övade på kungligheter och kändisar han skulle träffa senare på kvällen.
Sist jag träffade honom var när han var i Sverige och spelade in ”Sen kväll med Luuk”. Kan det vara 10 år sedan?
Jag minns det som i går i allafall.