Ecochicas

Kan vi inte bara bestämma att vi skiter i den här dagen?!
Hade det inte varit för att min nya vän Frida hade åkt över halva Sverige för att träffa mig, vars handling sken som den starkaste lysande sol, hade jag bokstavligen velat raderat denna dag… ALLT gick nämligen på tok idag!

Såklart så vräääkte regnet ner i morse. Jag och Ruffolino såg fram emot att åka till Båstad och hämta Frida men vad är bilnykeln? Jag fullkomligen dammsuger huset men nähä… Får låna mammas bil. Är så sen så jag inte ser att hela baksätet är fullpackat. Tur att Frida är en cool, opretto tjej med tillhörande liten rumpa…
Kanske lite kaffe när vi kommer hem i ösregnet? Jasså, funkar inte spisen?
Nykel hittas sedan på grannens gräsmatta (?) under märkliga former och vi bestämmer oss för att åka i väg på lunch. Lättare sagt än gjort. Bilen sitter nämligen fast i jordens lerpöl och hjulen bara snurrar… Hittar dock tre sköningar som hjälper oss (se tidigare inlägg). Men det här sinkade oss rejält.
När vi kommer i väg är jag rädd för att Frida kanske kommer att börja äta på ratten i ren hunger eller något. Tanken har nämligen slagit mig själv…

Vi tar oss mot Torekov, ringer hotellet och frågar om de serverar deras härliga brunch även idag mån tro? Jajjemen, i 30 min till!

Vi sladdar in 20 minuter innan stängning bara för att upptäcka att det inte är brunch utan buffé som serveras… Det är en annan femma det…var är de härliga sconsen? Revbenspjällen?!

Tiden börjar dra i hop sig och det är dags för Frida att åka hem och bli skjutsad till tåget. Rufus får då ett bryt à la Rufus som bara han kan få… Han VÄGRAR sätta sig i bilbarnstolen och far omkring i vår buss till bil som ett skållat troll. Det tar rejält på krafterna att försöka vara en god, tålmodig mamma kan jag säga… Det tar 10 minuter och jag är, förutom genomsvettig, redo att checka in honom på hotellet… (som han för övrigt tycker ser ut som hans nya dagis… Undra vad Hotell Torekov hade tyckt om det?!)

Börjar bli tajt med tid till tågstationen nu… Och inte gör det saken bättre att vi hamnar bakom en jättestor hästtransport vars hastighet mer får oss att tänka på ett annat djur: Sniglar…
Behöver jag ens nämna att Frida missade tåget med exakt 30 sekunder?!

När jag sedan kommer hem åker jag och handlar. De tar inte mitt kreditkort. Åker till bankomaten som givetvis är sönder…kommer hem, mamma bjuder på blåbär som Rufus såklart spiller i nya fotöljen. Dessutom råkar han ha ut kannan med ovispad grädde på tvillingarnas nya spelande piano som nu låter som en korsning mellan en bandare på trötta batterier och dövtalande människa….

Ja, ni förstår ju själva… Galet misslyckad dag! Men tack sötaste Frida för att du kom…. Vad ska man säga? Välkommen tillbaka kanske?!