Alla våra barn mötte oss på flygplatsen. Det är det absolut härligaste som finns att mötas av två små utsträckta armar som rusar mot en och skriker maaaaammaaaa!
Rufus håller fram en liten vissen blomma (eller är det ogräs?!) med knuten näve och säger stolt: ”Till dig mamma!”. Det är banne mig det vackraste lilla ogräs man någonsin skådat!
Det bästa med att vara borta är just känslan av att vara hemma igen.
Och finns det något man kan sakna så galet mycket som sina små?
Förstår mig dock inte på mig själv ibland. Man gnäller och vill komma i från i bland och när man är borta så sitter man där med mobilen och knarkar på bilder på barnen…
