Ecochicas

Då var det dags igen. Att åka till landet för sommaren. I hela två månader så ska vi ha Skåne som bas.
Nu flyttar vi från nästa 300 kvm till 53 kvm. Fast när man tittar på packningen så skulle man kunna tro att det är precis tvärtom.
Dessa ”åka till landet-dagar” brukar se ut på ungefär samma sätt varje gång.

Vi kommer alltid överens om att vi ska åka vid kl 16 tiden. Men vi kommer alltid i väg ungefär tre timmar sent. Jag har packat och mannen gnäller på att 1/ jag har packat slarvigt 2/ jag har packat för mycket. 3/ och hur f-n ska vi få plats?

Några plastpåsar får jag absolut inte använda mig av, det avskyr han, liksom OM jag skulle få för mig att dela väska på barnens kläder. Nä, ”allt har sin plats” och således ska Rufus grejer ha en egen väska och gudnåde om det letar sig ner en liten skallra eller nått annat som är tjejernas i den väskan.
Hans ”ordningsfarsisteri” vet inga gränser enligt mig och vi bråkar ALLTID när vi ska åka till landet. Det ingår liksom i konceptet.
Han muttrar när han packar in allt i bilen och sedan följer ungefär 20 st ”jag ska bara”…. Jag förstår inte vad han pysslar med förutom att han packar om några av de grejerna jag redan har packat. ”Vad är det här? Vitvinsvinäger? Det behöver vi inte ta med!”.
När han kl 17.00 säger att han glömt att köpa någon slags timer samt saker till ett bevattnnings system för att inte nya gräsmattan ska gå mot en långsam död (och montera i hop skiten OCH och lära sig sätta på den..) får jag snudd på spader…
Men vi kommer i väg till slut. Inte som familjen Wågert -Kiss utan som familjen Taikon. En sur familjen Taikon….
Men framemot Norrköping så brukar det lätta en aning.
Mest för att jag glömmer bort att vara sur, jag måste liksom skriva upp det om jag ska komma i håg sånt.