Det här med avsked i all former passar inte en lipsill som mig.
Idag har jag sagt Bye, Bye till min bil som jag lånat av Mitsubishi sen i vintras. Såklart så har den ett namn som alla andra prylar i mitt hem. Bilen alltså.”Bruno” heter han, för det är en han, och nu ska vi skiljas åt.
Det må vara patetiskt men jag kan på riktigt känna saknad över en bil! Vi har ju haft så mycket kul ihop och det finns ingen som har sånt tålamod med min tämligen usla sångröst som Bruno!
Idag var det också sista dagen på Rufus dagis. Efter sommaren stannar vi på ön och styr vår kosa mot Äppelbo förskola och avdelningen Måsen.
Jag som har sådan fågelfobi..ja, ja… Hade avdelningen däremot hetat ”Duvan” så hade jag fått tänka om. Min rädsla för duvor är kort och gott fullfjädrad.
Jag är glad att det bara var snygg-Tobias och gulliga Maggan på plats i dag. De är dessutom upptagna med en hel hop eftermiddagströtta ungar och tur är väl det för redan när jag slår koden en sista gång så kommer klumpen i magen.
Det är inte alla som har turen att ha sitt barn på ett riktigt bra dagis där personalen verkligen är grymma!
Jag tror jag sagt det förr, men det här gänget verkar ha en stolthet över sitt yrke (med all rätt) som skiner igenom som jag gillar skarpt! Med stolthet kommer engagemang, ansvar, förtroende och glädje och det, mina vänner, avspeglar sig i det man levererar på sista raden. Det är min erfarenhet iallafall!
Vet att Annika och My ibland tittar in på bloggen ibland och om ni läser det här: Tack tjejer och även de andra på hela BMA…. Tack för alla gånger ni plockat upp Rufus när han trillat, alla gånger ni blåst på aj,aj… Alla gånger ni erbjudit er famn som tröst eller delat ut en kärleksfull klapp eller rufs i håret, ert makalösa tålamod när Rufus VARJE dag MÅSTE stå i fönster och vinka, alla löjligt många blöjor ni bytt och inte minst alla gånger ni talat om för Rufus att han inte får puckla på Sebbe och för ni lärt honom vikten av att säga förlåt….
Men kanske allra mest för att ni låtit Rufus vara den han är med all sin energi, intensitet och starka vilja.
Jag vill gärna tro att vi tillsammans har lagt en bra grund för Rufus självkänsla och för det är jag oändligt tacksam!
