Ecochicas

Bokstavligen sladdar in på kyrkbacken tre minuter innan dagisavslutningen ska börja.
Är genomsvettig och kläderna liksom ”jagar mig” och klibbar fast…
Franka har hållit låda sedan Upplands Väsby och jag har rattat bilen samtidigt som jag hysteriskt sjungit Imse Vimse
Spindel och med bakåtvriden höger arm växelvis har matat, stoppat in nappar och hållit hand. Totalt utan framgång.
Rusar in i kyrkan. Mamma och svärmis har, inte helt oväntat, tagit plats längst fram… Säkert redan i går eller något..
Slå mig ner samtidigt som en psalmbok trycks i min hand. Tack du, jag har ju bara famnen full med bebisar … Hoppas att Gud är jättesmal!
Men vad är det här för lukt?! Såklart har lilla madame, som alldeles nyss överröstat Imse Vimse himself, levererat nummer två. Hade ju varit najs (och inte som nu- bajs!) om mannen hade varit där i tid men nähä då… inte en endaste liten mini-Mark Levengood i sikte…
Mammas blick säger mig den odör som Franka just nu sprider absolut är inget Gud pysslar med…. Sagt och gjort:Ut i bilen igen… Har jag sagt att klänningen vid det här laget sitter som ett blött duschdraperi på mig?
Till slut så får jag iallfall se min lilla stjärna sjunga en liten, lite snutt! I förd finskjorta. Gulle.
Alla vi föräldrar beter oss urlarvigt där vi sitter och vinkar, ler och kryper i kyrkbänkarna för att få de bästa bilderna… Inte undra på att en del barn börjar gråta!
Rufus sjunger inte många toner och vi ska vara glada för att Wille går i klassen, för han sjunger för alla minsann!
Rufus lämnar sin medalj till alla fröknar och vi äter tårta på en filt i Gustaf Adolfs Parken. Du ska inte tro det bli sommar ifall inte nån’ sätter fart…