Ecochicas

Lunch med Mari Jungstedt

Dagen hade kunnat börjat bättre. Tröttheten låg som en blöt filt över mig. Jag vill räcka till för alla men det går inte.

Jag och mannen är så trötta i huvudet så vi tjafsar om vem som ska gå ut med Sigge. Båda två vill gå ner till vattnet, insupa fem minuters spegelblankt vatten och ta in dagen. Och andas lite lugn…. 9 av 10 gånger vinner mannen den fighten men i dag så tar jag bara Sigge och Rufus och går.

Min fina kompis Nina tittar över sedan och det är så skönt att se ett vänligt ansikte som bara sitter och nickar, lyssnar och förstår. Lite empati på morgonkivsten och hjälp med en av tvillingarna gör underverk och jag lyckas värja tårarna som tidigare legat och bränt under ögonlocken.

Kommer i väg på lunch med deckarförfattaren Mari Jungstedt som jag gör ett pr-uppdrag för.Hon är brun och fräsch efter ha bott i Spaninen i ett halvår och bjuder flott och gott på Sturehof.

Bara att se lite människor gör mig gott. Det känns så länge sedan jag var i stan…. Cafe Gateau har tyligen slagit igen och vad är det där för en ny härlig butik som har öppnat i gallerian?

Tvilligarna är på mannens kontor under lunchen. Tar bussen från Stureplan för att hämta flickorna i gen. Tänk att det kan vara så kul att åka buss kommer jag på mig själv att tänka!

Hämtar lilla prins-bus på dagis och vi svänger förbi Statoil och hämtar upp Bella 16 år som brukar leka en eftermiddag i veckan med Rufus.

Jag är så oerhört trött så mitt tålamod sviktar (igen!) när vi kommer hem på eftermiddagen. Ringer mannen säkert 20 gånger för att fråga när han tänker komma med maten han har lovat mig tidigare då Rufus börjar dra mig i hasorna och säga minst lika många gånger att han är hungrig… allt medan tjejerna skriker, Rufus vill plötsligt ha hjälp på toan NU och vattnet till flickornas flaskor är för varmt…. Och mannen vägrar svara…. Aaagghhh!

Har till och med mailat Evi och frågat om hon kan tänka sig att komma tillbaka ett par veckor – känner mig desperat efter hjälp!

Rufus lyckats till slut lösa knuten som växer på insidan på mig genom att säga: ”Mamma, du får inte titta på min snopp eller rumpa! ” Ehh… nej, det ska jag inte göra svarar jag som står utanför toan och väntar på att han ska bli klar. Rufus förklarar ytterligare: ”Min snopp har pollen allergi!”….. jag hör på rösten att han skämtar och vi skrattar gott i hop. Det är fler än jag som är trött på stackars pappas tjat om sin pollenallergi…

Här är en gammal bild på mig och Jungstedt. Den 15 maj kommer ”Den sista Akten” – spännande som attan kan jag säga… toppen att läsa i hängmattan i sommar. Hängmattan, sa jag det?! När ska jag hinna ligga i den? Och läsa…. I wish…

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Hannah

    Jag kommer ihåg när jag åkte kommunalt första gången efter att barnen kommit och satt själv och tittade ut genom fönstret. Kändes så otroligt fantastiskt att vara helt själv och bara sitta på bussen och glo. Då och då under resan hoppade jag till och kollade efter vagnen, pustade ut när jag kom på att barnen var hemma med barnvakt… 😉