Rufus var bannemig upp kl. 06.50 och skulle ut till sin grävskopa i trädgården… Jag får erkänna att aaaaningens rose’ skalle hade drabbat mig… Herregud, jag tål verkligen ingenting numera!
Har jagat den där stackars prästen som ska hålla i tjejernas dop och fick äntligen tag i henne på förmiddagen. Men vilken märklig människa!
Jag vill ju bara bestämma vilka psalmer vi ska ha, kanske någon dikt, skvätt, skvätt på huvudet och så är det bra med det.
Men nähä. Här skulle det bokas in möte så vi kan ”mötas och tala om livet. Och om dopet”. I en och en halvtimme. Hon vill absolut att mannen ska vara med.
Jag förklarar att han litar på mig vad gäller det här och förklarar att jag därför kommer att komma själv. Det går inte hem hos prästen. Hon undrar förfärat om vi kanske är skilda?
Ehh… Nä, bara lite upptagna. Hon blir också stött när jag förklarar att jag inte kan den första tid hon föreslår.
Inte undra på att folk söker sig från kyrkan när det blir såhär, eller hur?
Jag som endast ritade kyrkor när jag var liten ( mamma var snudd på oroad!) har alltid känt frid i kyrkor och tycker att det är så vackert där känner mig plötsligt lite kluven inför nästa veckas möte. Men jag får väl gå dit och prata lite om livet… Hon kanske också har tvillingar och sover dåligt och letar efter den ultimata coversticks pennan, vad vet jag?
Byt prälle! Känns det inte bra i telefonen så är chansen inte större irl (som fjortisarna säger!). Vi fick urkonstiga vibbar av prästen som skulle döpa vår andra dotter. Ifrågasatte våra val av sånger…bla. Vi bytte och fick den mest underbara prästen.
Lycka till hur ni än gör!
KRAM Caroline som blev ursugen på rosé!