Jösses vad jag har svullat i helgen…. Lite vin hit, lite godis dit vilket ju är helt ok. Tycker att det ingår i begrepp som helg, lördagsgodis och fredagsmys. Men den här helgen har jag helt klart gått utanför ramarna. Gått loss rejält på sockret helt enkelt!
Glass, bullar, pannkakor, kladdlaka, våfflor, croissanter (en familjelast)… Det känns liksom lite ofräscht och jag hör att min kropp försöker prata med mig som så många gånger tidigare:- ” Bara för du har investerat i Spanx brallor så behöver du ju inte behandla mig som en papperskorg där du öser ner onyttighter, capice?” och ” ska jag behöva stuka foten igen på dig för att du ska fatta att du ska ta det lite lugnare?”
Jag har såklart inte lyssnat och ignorerat. Som man brukar göra. Det är ju egentligen ganska taskigt!
Den här stackars kroppen gör ju ett jättejobb. Det är ju samma fötter och ben som ska se till att jag tar mig framåt nu som när jag är 75 år och hur tackar jag dem?
Jo, genom att knöggla ner dem i ett par obekväma högklackade skor var och varannan dag. Inte ett fotbad i sikte på säkert 10 år!
Och insidan… Ja här har det slunkit ner ett gäng cigaretter ( får ångest bara jag tänker på det… Har dock slutat sen 6 år tillbaka) och som i helgen, en rad onyttighter som kroppen inte direkt har jublat åt… Till råga på allt så har jag haft huvudet så dåligt påskruvat så jag har haft mage att håna denna skapelse. ”Usch, vilken tjockismidja…, ”vilken ful hy”… Listan har varit oändlig.
Jag tänker på alla dessa ”borden” som passerat revy.. ”Borde min rumpa inte vara lite mer tajt?”
Jag har till och med gått och tittar på andras rumpor i stället för att vara glad och tacksam över den här alldeles utmärkta och välfungerande jag fått! Och allt det här stressande… Stackars arma lilla kropp…
Jag har inte direkt behandlat den här kroppen som de tempel den faktiskt är. Ett tempel där jag bor i. Nu och förhoppnings om 40 år.
Nu för det vara slut med mobbningen! Från och med nu ska jag försöka behandla kroppen med den respekt den faktiskt förtjänar!
Röra på sig lite då och då, säga snälla saker ( för alla har vi något vackert på kroppen!), inte låta den frysa och framförallt inte ösa ner en massa skit den inte bett om.
Kanske kan den då förlåta mig och låta mig få hänga med, och därtill fortsätta att fungera snudd på fläckfritt, många år framöver?
Hur behandlar du din kropp?
Har du gjort något snällt för den dag?
Här är en bild på mina starka, fina ben som skänkt mig så mycket glädje på t.ex fotbollsplan i en herrans massa år. Heja Charlottas ben, ni är bäst!!
