Min allra första kompis när vi flyttade till Lidingö träffade jag i lilla trean.
Jenny Ljungqvist.
Jag hade tur som hittade Jenny. Vi flyttade mycket när jag var liten och Ljungbacken blev min 4:e skola.
Efter 6:an så gled i från varandra, jag och några tjejer till började tjuvröka och killarna i 9:an var vårt stora fokus. Kaxiga som bara den parkerade vi oss på café la cle inne i stan på Hamngatan och började hänga med dem i stan.
Jenny som jag alltid upplevt som naturlig, egensinnig, superstark och självständig var förmodligen för smart för att hänga på det här tonårståget som var insvept i österrikiskt lantvin, Nivea på läpparna och kläder av märket Esprit.
Har en gnagande känsla att vårt lilla gäng inte alltid var så schyssta mot dem som valde en annan väg. Ingen mobbing, sånt har jag aldrig sysslat med. Kanske mer så dålig självkänsla vilket gjorde att vårt lilla gäng betydde så mycket och alla som inte passade in i vår lilla mall stod utanför.
Men Jenny är ju en stabil tjej så hon hittade sin egen väg och en herrans massa år senare (för ca 5 år sedan) så stötte vi på varandra på Facebook.
En jättetrevlig lunch blev det och nu har det återigen gått fem år sedan vi såg. Vår andra gång på typ 25 år…
Det är superkul att se henne! Vi är båda entreprenörer idag och hon är uppväxt i princip på den väg jag bor idag. Världen är liten!
Hon har med sig jättefina presenter bl.a en god marmelad. ”När jag äter god marmelad så tänker jag på dig Lotta! ”säger Jenny. Va?-tänker jag förvånat.
”Ni hade alltid så gott mellanmål, det hade inte vi”- förklarar hon sådär naturligt och icke bittert som bara Jenny kan.
Tänk vad man minns olika. Jag minns tapeten i hennes rum, hennes sköldpadda som jag var väldigt avis på och att hon blev så jättekall om händerna när det var vinter…
Jenny är en stor och viktig del av min barndom och jag hoppas att det inte tar fem år tills vi ses igen!
