Rufus rusar in genom dörren. Han ser ut som värsta lortgrisen. Vad gör han egentligen i parken, har huvudet bokstavligen i sanden?!
Men han ser ut som en härlig, lycklig och uppspelt liten lortis!
”Mamma, mamma, jag har plockar blommor till dig!”
Så räcker han fram sin lilla näve där han krampaktigt håller några små, blå blommor som spretar åt alla håll.
Jag blir alldeles varm… Det är sådana här små vardagliga minnen som man lever på, som gör att man orkar med småbarnsåren där matvägran, overall trots, ”jag ska bara kissa, dricka, klappa vovven -racet” vid läggning eller totalt spelet över en tappad skruv (trots att man har och erbjuder exakt samma en minut senare…) tillhör vardagen.
Har du något minne att dela med dig av? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!
Minnen man spar på…
Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.