Får tuppjuck om det ringer en enda människa till som säger ” men nu är du väl ändå lycklig Charlotta, nu när allt gått så bra med flickorna och nya fina huset?” .. Det känns som jag håller på att strypas när någon säger så…det blir något kravfyllt att man förväntas segla fram på små moln… I går ringde mamma, som såklart bara vill väl, och berättade på någon artikel som hon hade läst i SvD ang.nappflaskor och ersättning. Nu är det inte nog med att jag kör bap fria flaskor dom jag handdiskar och steriliserar inför varje måltid, nä nu måste jag byta ut allt mot glas eller rostfritt och värma ersättningen på spisen… Kom inte och ge mig dåligt samvete please! Jag gör så gott jag kan för att få ihop det och kan liksom inte rasa ihop själv på kuppen. Bättre med en mamma som kanske inte gör allt rätt men som
är good enough än en som gör allt rätt med samtidigt tynar bort själv, eller hur? Idag skiner solen och det är superhärligt väder. Väntar bara på att någon ska ringa och säga att jag ska gå ut och njuta av vädret och borde inte flickorna kanske också gå ut lite och få lite färg?!
