Ecochicas

Tänk att helt okända människor tar sig tid och skriver en liten kommentar på min lilla blogg, blir alldeles rörd! Det kan vara ett tips, kort peppkommentar eller som just nu, lyckönskningar inför förlossningen. Hur som helst, jag blir jätteglad om jag mot förmodan glömmer bort och säga det (gravidhjärna!). Kände i dag på inskrivningen att jag kan börja slappna av. Släppa sargen en aning. Alla är så fina, empatiska och ompysslande. När barnmorskan la sin hand på mitt lår och tittade mig djupt i ögonen och sa: -Vad du har varit duktig Charlotta!- så känner jag att det finns en flod med tårar som vill välla fram. Jag har kört ganska hårt och biter ihop på många sätt just nu. Inget nytt, jag vet vad jag gör utan att gå in på detaljer med det är ibland jobbigt att jämt vara stark och det blev så tydligt när jag satt där. Nu ligger jag här i badkaret och summerar resan som tar slut och börjar på samma gång på måndag… En väldigt påfrestande och sen abort i 32 års åldern följdes av 3 missfall tre år senare. Efter en rad utredningar som inte påvisade några fel kom så efterlängtade, finaste lilla busbollen Rufus på naturlig väg. Sen var det 3 hormonförsök med ett kärleksliv som förväntades ske på exakta tider. Det tar död på det mesta är min erfarenhet. Även om vi lyckades skratta åt det stundtals. När det misslyckades följde 3 inseminationer och 2 missfall till var av det 5:e var på första Ivf försöket. Missfall 1, 2 och 4 har varit värst. Första var total chock med jobbig skrapning. Att det skulle hända två gånger på raken fanns inte i min värld. Nummer tre var jag mest förbannad och bitter minns jag. Klart coolare efter Rufus men då hade man ju hört om att ”nu fattar din kropp vet du, nu är det bara att åka”. Mycket riktigt, blev gravid efter ett år igen men då fick vi ett sent missfall i v 13 som var förfärligt. Blödde ner hela väntrummet på gynakuten men skickades hem efter 8 timmars väntan. Akutopererades morgonen därpå. Tiden började bli knapp och det hela kändes ganska tröstlöst får jag erkänna. Och dyrt! Jag måste vunnit VM i att köpa ägglossningsstickor!En evig berg och dalbana där man kastas mellan hopp och förtvivlan. Hela tiden krävs det att man tänker positivt, laddar för ”nya tag”. Nu är min personlighet lagd så tack och lov så det har funkat. ”Tänk inte så mycket på det så ska du se att det släpper”, ” Du bör nog tänka lite mer på att stressa ner om det ska bli något”. Råden har varit oändliga. Jag är den dom har drivit på det här sista Ivf försöket. Mannen har varit tveksam och tyckt vi ska vänta. Det gör man helst inte om man passerat 40 och tagit del av statistiken som finns. Vi hade ca: 20% chans. Vad har det här gjort med mig? Givetvis så är jag väldigt ödmjuk inför gåvan att faktiskt vara där jag är. Kan bli oerhört provocerad när jag hör folk som bara vill ha ett barn till om det t.ex blir en tjej, även om jag förstår att sådana känslor givetvis också måste finnas. Men nu är vi alltså här och det ser ut att bli dubbelt upp!! Fantastisk!Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det är en sak som är säker… Och jag har några vänner där ute som kämpar på: F, Y och M, ge inte upp tjejer, jag hejar på er som bara den!! Hade jag varit indian nu så hade jag för övrigt kallats för ”svullna foten” eller nått….