Min kompis Carina är en av de få vänner jag har kvar från mitt ”liv från förr” i London. Hon har jobbat i 16 år på skivbolaget Sony och idag är det hon som det jobb jag hade för 7år sen som internationell marknads direktör med ständiga resor med artister världen över. Just idag reser hon med vinnaren av engelska x-factor, Rebecca ferguson som ska avverka ett showcase på o-baren. Det är fantastiskt kul att se henne, sitta och skratta åt alla knäppgökar vi har rest runt med och allt vi fått uppleva. Jag ångrar inte mina år en sekund, men om jag saknar det? Nä, inte ett dugg. Förutom min lön då.Så skönt att ha landat i mig själv och att jag inte behöver ha någon fet jobbtitel för att känna mig viktig. Jag beundrar Carina som orkar och hon är verkligen riktigt duktig. Men man blir hård av det där livet. På utsidan. Samtidigt som insidan får sig en törn. Jag klappar på min stora mage och tackar min lyckliga stjärna att jag hade modet att hoppa av och att jag hann få till dessa små barn i grevens tid. Det är sorgligt att jag inte känner en endaste högt uppsatt chef därborta som har varken barn eller förhållande. Bara tanken på att mitt liv hade sett exakt ut så om jag inte hade tagit det där beslutet hösten 2004 och flyttade hem är skrämmande.
