”Aj!” ropar jag till när bebisen sparkar som värst – den är ju rätt stark vid det här laget och går hårt åt revbenen och veka livet.
”Sparkar den?” frågar Doris och jag nickar.
”Nää, bebisen”, säger hon förgrymmat, ”man får inte sparkas och slåss!”
Hon lägger sej ner bredvid mej. ”Öppna magen!”
Jag drar upp tröjan och hon lägger sin lilla mun invid naveln. ”Ajabaja bebisen! Man får inte sparkas och slåss!”
Hon tittar nöjt på mej. ”Nu har jag sagt till, nu är det inte aj mer.”
Time flies. För drygt tre år sen var det Doris som stod för sparkandet, men det tror jag inte att hon är riktigt på det klara med själv.