Ecochicas

Jag tycker att det är roligt att diskutera namn på de kommande barnen. Mannen delar uppenbarligen inte detta intresse. Jag tycker det är jätteviktigt att barnen får namn som man tycker om (och förhoppningsvis de också!). Är seriöst oroad över att jag inte ska hitta några fina pojknamn – har verkligen kollat in listor och kalendrar på nätet. Dessutom så bör man ju ha laddat med två pojknamn. Och två flicknamn även om jag vet i hela mitt hjärta att det inte är två tjejer i magen. Jag rabblar upp alla möjliga förslag och mannen brukar svara antingen tvärt nej eller så kommer ett ointresserat ”Mmm…”. Franka är vi överens om, om det skulle bli en tjej. One down. Jag gillar Ellinor också, men det tycker han är ”präktigt” (?!). Han är inne på Lilly vilket är fint men det är för poppis nu tycker jag – så det känns inte rätt för mig. Ett tag var jag väldigt inne på Buster som jag helt har gått ifrån. Valentin tycker jag också är fint. ”Är det inte lite eh… gay liksom?” tyckte mannen. So what, säger jag! Sen har jag rapat upp en rad olika namn i tid och otid som t.ex Otis, Levis, Urban, Emil… Men inget verkar passa förutom Sigge (som vi enligt utsago ska ”döpa efter hunden i andra namn som en hyllning till Sigge”…. frågor på det?!)

Men så i Italien så kom det: ”Du, jag har funderat på ett namn på en pojke”, säger mannen. Jag blev alldeles till mig! Och varm över engagemanget. Kände mig öppen för vad som helst. Sen kom det: ”Dominique” men med tilltalsnamnet ”Dommi”. H.E.R.R.E.G.U.D. Förlåt alla Dominique därute – ni är alla säkert jättesnälla men mina referenser till detta namn består av att jag som 11-åring ryktade en häst i ett ridhus i Falun en sommar vars namn var Dominique samt att killen som satt i 80-tals kläder i TV-programmet ”Stjärnor på Is” och bedömde kändisar som åkte konståkning hette Dominique. Över min döda kropp och allt vad det heter säger jag bara…