”Man får inte. Men man kan!” Denna omständighet upptar enormt mycket tankverksamhet hos vår lilla tjej just nu. Man FÅR inte köra mot rött ljus. Men man kan! Man FÅR inte springa ut i gatan. Men man kan! Man FÅR inte gå och lägga sej utan att borsta tänderna. Men man kan! Och så vidare. I all oändlighet. Jag antar att det är nån slags strukturering av sin verklighet hon sysslar med, att hon precis upptäckt att man faktiskt KAN göra saker som mamma och pappa – eller polisen, som hon också hänvisar till allt som oftast; vet inte om vi skapat en auktoritetsfruktare eller en rättshaverist? – säger att man inte får.
Men det är ändå inte ofta hon ger sej på saker som hon vet att hon faktiskt inte får göra. Hon viker inte en tum från trottoaren när vi är ute och går, hon har aldrig ritat på något annat än papper, hon ger sej aldrig i väg när vi är i affärer, hon klättrar inte upp på konstiga höga grejer, hon springer inte in på grannarnas tomt och gör inte medvetet sönder prylar eller slår sina kompisar.
En förklaring är att hon är förnuftig, en annan att hon är försiktig/räddhågsen, min favorit att hon är väluppfostrad. Möjligen är det en kombination av alltihop.
Oavsett är det ett himla sympatiskt drag, och lite payback kanske, om man nu överhuvudtaget kan resonera i så ologiska termer, för en hyfsat jobbig bebistid som i princip gick ut på att få en överaktiv och övertrött unge att förstå att även hon behövde lite sömn nu och då.
Sömnharmoni. En vanligare syn nu än under bebistiden.