Med en dryg månad kvar till treårsdagen är det berömda trotset i allra högsta grad in da house. Hjälp. Och hjälp igen. De här utbrotten alltså. Skrik, gap, tårar och gärna lite slag och sparkar när man inte får precis som man vill är rätt nytt för oss. Och galet jobbigt. Jag antar (läs: hoppas innerligt) att det blir lättare ju vanare man blir, men än så länge tar de på krafterna, de här bråken. ”BAJS på dej, mamma”, ”Ja LILL INTE DET”, ”NÄÄÄÄ, INTE” – där har ni Doris tre i särklass vanligaste meningar just nu. Därför värmde morgonens telefonkonversation extra mycket. Jag cyklade till jobbet innan lilla fröken behagade vakna så när hennes pappa slog en pling för att kolla läget ville Doris också prata lite. ”Hej mamma! Cyklade du till jobbet i dag? Ja också cykla sen, ja åka bak me pappa. Då ska jag komma till jobbet och älska dej och krama dej. Ja älskar dej, mamma.” Åh. Man smälter ju, det gör man. Min älskade stora-lilla argbigga.
Oooh ja – glädje för hela slanten….ett par tre gånger i veckan iaf 😉
Det går över, och sedan blir de jättemysiga igen. Men det är en hyfsad utmaning medan det pågår, har en liten argbigga här hemma just nu också, men du vet ”Barn är glädje, barn är glädje…” 😉