Ecochicas

Hon gillar verkligen att vara utomhus, vår unge, oavsett väderlek. Hon gräver i sand, hoppar i pölar, kladdar med lera, närstuderar myror, plockar blommor och känns liksom lite frilufsig. Det är förstås trevligt. Men lite otippat. Hennes föräldrar, i synnerhet pappan, är rätt bekväma citytyper som aldrig skulle komma på tanken att vare sej sova i tält eller hajka i skogen.

Hennes djurvurm känns lika apart. Både jag och Johan är ovana och obekväma kring i princip alla djur medan Doris går i spinn över kvarterets kissekatter, vovvar på stan och allsköns björnar och zebror på tv. Vi tänkte med andra ord att det skulle vara jordens fullträff att ta med vår lilla djur- och naturentusiast till djurgårdarna i Slottsskogen – ulliga djur, skogsstigar, småkryp – bäddat för succé, tänkte vi. Men ack, vad vi bedrog oss. Redan ett par hundra meter från entrén började Doris rynka på näsan. ”Äckigt! Det luktal inte gott här!” Det har hon ju förvisso rätt i, vare sej grisar eller får luktar ju direkt hallonsaft, men hon var liksom ovanligt störd av de naturliga odörerna.

När vi styrde in på själva djurområdet satt hon och höll för näsan, upprepandes mantrat ”det luktal inte gott”, och visade inga tecken på att vilja kliva ur vagnen. Till slut behagade hon hasa sej ur och slänga ett halvt öga på de festliga hönorna, bedårande kaninerna, skojiga grisarna och fina getterna och fåren. Men hon släppte inte taget om näsan en enda gång och efter cirkus fyra minuter deklarerade hon att hon ville åka hem och bada i poolen alternativt åka till lekplatsen med den stora rutschkanan.

Men. Så fick hon syn på hästarna. De rönte lite större intresse, möjligen eftersom det också gick att klättra på staketet vid hästhagen. Där inne var ponnyridningen i full gång och rätt vad det var kom en pojke i Doris ålder ridande på en liten häst. Doris såg mycket intresserad ut. ”Vill du rida på hästen också?” frågade jag och förväntade mej ett bestämt ”Nää, jag lill inte det”, eftersom det är så de flesta frågor besvaras nuförtiden och hon dessutom är rätt försiktig av sej i ovana situationer. Men inte heller. ”Ja, det lill jag!” Sagt och gjort. Det blev en ridtur runt hagen på lilla hästen Maja med en mycket nöjd Doris i sadeln.

Efteråt fick hon förstås beröm för att hon vågat rida och frågor om det inte var jätteroligt, ja, ni vet sådär som man gör: ”Doris, TÄNK att du har ridit på en häst i dag!” Responsen kom snabbt och bestämt: ”Ja. Och det luktal inte gott.”

Hon är nog vår unge ändå.