Alltså. Barnaskratt. Från magen, kvillrande, kiknande tokflabb – det måste vara det skönaste ljud som finns. Doris har alltid varit en gladlynt liten varelse. Snar till skratt, skojfrisk och fattar skämt. Att fnisset nästan alltid har med ordet bajs att göra på ett eller annat sätt får man försöka bortse ifrån. Men gudibrallan vad trött jag är på allt bajs. Att haka på ett ”bajs” i slutet av de flesta ord är det senaste. ”Ja lill ha söttbullarbajs.” Gapskratt. ”Inte den tröjanbajs.” Kiknar. Håhåjaja. Jag får helt enkelt stänga öronen för bajspratet och ställa dom på vid gavel för porlskrattet. Selektiv hörsel, helt enkelt. Men den innerliga kärleksförklaringen ”Mamma, jag äska dej, din lilla bajsunge!” lyssnade jag in, trots bajsreferensen. Älskade tokunge.
(Bajs)fniss
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
För vissa släpper aldrig kiss- och bajshumorn, Maja, tänk att du var en av dom… 😀
Jag ler! 🙂 … å det var tydligen inte så länge jag var i det där bajsfnisset. 😉