En uppgrävd rabatt, otaliga plantinköp, jordsäckar på tomten, regnställ och gummistövlar, knottbett till förbannelse – helgen har innehållit många ovana inslag. Ovana – men inte helt otrevliga. Det är nåt rejält och tillfredsställande med att gräva i jorden med en spade, klafsa runt i lervälling och lägga sten, det är faktiskt det. Så himla handfast liksom – resultaten är konkreta och direkta och faktiskt rätt fina emellanåt. Vi försöker ta det lite pö om pö och glädjas åt de små framstegen, för leran dominerar än så länge. Men så småningom hoppas vi kunna rejsa förbi med hjälp av en blomsterrabatt, ett trädäck och ett stycke gräsmatta.
Rabatten – den enda på framsidan – har varit mitt ansvar den här helgen. Till priset av träningsvärk i armarna och knottklåda och lera högt och lågt har i alla fall nån slags grundstruktur uppnåtts nu, med stäppsalvia, höstflox, blåklint, pioner och lite prästkragar. Några små knöliga lökar lokaliserades också i den allmänna grävaryran (rabatten var gammal och bortglömd och alldeles torrtrött, så vi bestämde oss för att gräva upp hela baletten, gödsla och liksom börja om på nytt) så dom petar jag väl också ner lite här och där och hoppas på det bästa. Helgens grävande till trots är fingrarna inte direkt mörkgröna än, på sin höjd lite ljust grönrosa, så hoppet är fortfarande en viktig del i det Thelinska trädgårdstänket. Och med tanke på att min man på fullaste allvar inte kan skilja en pion från en smörblomma från en liljekonvalj står den arma rabattens hopp till mej och mej allena: Autentisk konversation när maken skulle rensa lite på baksidan: Jag: ”Men pionen kan väl får vara kvar?” Han: ”De små gula?!? (pekar på några smörblommor) Nä, de ryker.” Jag försöker förklara vad som är vad, lämnar honom och upptäcker en halvtimme senare att han mejat ner pionståndet med gräsklipparen. Jag: ”Men nu klippte du ju väck pionen i alla fall!” Han: ”Men du sa ju att de var giftiga!” (Jag hade tidigare nämnt att liljekonvaljerna är giftiga.) Ni fattar – ANSVARET! Puh.