”INTE jandiga tajsen, ja ha sarta tajsen! BAJA sarta tajsen!” Säger den bestämda lilla varelsen. Varje morgon. Och mamman sörjer att alla de gladfärgade blommiga, randiga och prickiga tajtsen dissas så totalt – svarta tajts, varför då – och varför jämt? Barn ska väl tycka om glada färger? Men i dag trillade en polett ner. Hon hade tagit fram sina solglasögon. Jag noterade detta i stillhet, för knystar man det minsta om att man kan hjälpa henne kan man ge sig tusan på att hon inte ska ha dom alls. Efter ett tag såg jag hur hon försökte få på sig dom, utan att lyckas. Hon gick fram till spegeln och fortsatte krångla och efter en stund kom hon springande, glädjestrålande, med solglasögonen i – pannan. Sådär som hennes mamma har allt om oftast. ”Kolla! Dois haj också så!” Jamen såklart. Härmgrejen! Hon vill ju jämt göra som vi gör. Den förklarar naturligtvis svarta tajts-fixeringen också – det är ytterst sällan jag pyntar spirorna med nåt mer spirituellt än just svarta tajts (och hennes heteronormativa far ser man i princip aldrig i plagg av strumpbyxtyp). Att jag inte gjort den kopplingen tidigare är förstås rätt korkat, men bättre sent än aldrig. Imorrn är det jag som går och shoppar upp mej på färgglada benkläder.
Doris i ”äppetajsen”. En extremt ovanlig syn som troligen föregåtts av någon typ av sötsaksmuta.