Jag samlar inte på nåt så där direkt (här skulle maken protestera och hävda att jag definitivt samlar, på sjalar, färgglada porslinspryttlar och ljuslyktor till exempel, men så tramsiga invändningar väljer jag att ignorera). Men jag är lite sugen på att börja jaga efter fler såna här:
Prisma heter de ljuvligt vackra Gustavsbergskopparna och jag har fått dem i present. Innan dess hade jag faktiskt aldrig sett dem, trots att jag är rätt nördig när det gäller 50- och 60-talsporslin. Och jag kan inte precis säga att jag ramlar över dem på vare sej loppisar eller i antikbutiker heller. De verkar helt enkelt vara rätt ovanliga. Och kanske just därför idealiska samlarföremål? Hmm. Det kan förstås bli frustrerande om jag aldrig hittar några – och dyrt, om de nu är så ovanliga som jag tror.
Å andra sidan har jag en uppsättning med 11 kaffekoppar med fat i Stig Lindbergs Prunus
som jag ramlade över på ett Erikshjälpen i Småland för – håll i er nu – 230 riksdaler! Jag kände mej nästan som en bov när jag betalade. En – EN! – sån där uppsättning går lätt på drygt 300 kronor i vanliga fall.
Och för att knyta ihop den ena servisen med den andra så jag tänker alltså lite i termer av att ”ta igen på gungorna det man förlorat på karusellen”. Prunusservisen är helt enkelt min gunga och Prisma min karusell och att en tre fyra Prismor därmed skulle rättfärdigas av den tokbilliga Prunusservisen.
Logik i sin glasklaraste form, I say.
(Prunusbild lånad från Gustavsbergs porslinsfabrik.)