De stora sakerna – naturkatastrofer, strålningsrisker – är bedövande sorgliga, chockerande, hjärtskärande, nästintill ofattbara. På tv en pojke – pojke! – som förlorat allt – sin familj, sitt hem, sina vänner. Han sitter på resterna av vad som varit någons hus och konstaterar att han nu är ensam. Och hjärtat brister. Lilla pojke. Och så tankarna: Det kunde varit jag, vi, vår stad, vårt hem, vår verklighet. Springer ner för trapporna och nästan väcker Doris för att jag måste känna hennes kompakta lilla kropp mot min; det får aldrig hända, hon får aldrig försvinna! Man säger att ett människoliv betraktas som så oerhört värdefullt bara i delar av världen där man kan kosta på sig att känna så för att det så sällan går något till spillo och jag försöker förstå det fast jag gör det ändå inte; varje person är ju någons barn, någons glädjekälla och vän och kanske mamma, pappa eller syskon.
Och så de små sakerna, det som min värld roterar kring: Att Doris sover själv i sin säng hela natten nästan jämt nu, att hon är kvitterglad i sitt dagis, att vårt hus är nästan färdigt, att det ligger en halvmeter snö på gatorna fastän våren var så fint på väg.
Kontraster, livet är fyllt av dem. Ibland blir de bara mer påtagliga än annars.
Tips: Röda korsets katastrofhjälp. Klick.