Visst är det svårt med tavlor? Fint men svårt. Inte förrän nu har vi börjat få upp ett och annat på väggarna i huset. För det känns så himla definitivt, nästan lite läbbigt, att slå i de där spikarna. Ändå blir det ett sånt lyft när tavlorna väl är på plats. I alla fall om det är sånt man gillar. Och det gör vi med de fyra tavlorna ovan: tråkklassiska men ack så fina kakaoögonen, tuschteckningen från Smögen, där Johan spenderat alla sina barndomssomrar, snygga grafiska äpplet från Isa och Warhol-trycket vi köpte på MoMA. Nästa projekt är tavelväggen i vardagsrummet. Vi ska bara samla lite mod och kraft först.
Nej tyvärr de har bara ribba hit och ribba dit nuförtiden. Har letat på många ställen så i väntan på blir det sådana där klämmor som finns i pappershandeln. Fint tycker jag, men inte så praktiskt då affischen/trycket som jag vill få (nu uppe) upp hänger ovanför kökssoffan där små kladdiga fingrar enkelt kan nå den….ja ja det handlar väl om att våga ta risker i livet, både stora och små 😉
Tavlor är ett dilemma. En spik är ju en spik, svår att dölja om det blir fel (och spikhål också). Just tavlor är nåt av det enda jag faktiskt känner in under lång tid, annars brukar jag vara (lite väl) rapp i vändningarna med hemmabeslut.
Förresten, har inte Ikea kvar sina gamla klassiker med små metallclips runt glaset? Synd och skam isf.
Det tar sådan tid det där med väggar. Allt står lutat här i väntan på att jag ska bestämma mig. Den andre parten fattar inte varför det ska vara så svårt….
Men jag måste hitta ramar (usch så dyrt och vad hände med dem utan träram när trycket i sig inte behöver ram. Finns ingenstans) och få feeling.
Hörde mig nyss säga på en middag att jag är bra på ”hängning”, känns lite som en lögn just nu. Eller är det för att jag har svårt att komma till avslut?
Bra jobbat med att få upp saker på väggen!