Så som hon är nu, just precis nu, två år och nästan fem månader gammal, så vill jag att hon ska vara…ja, kanske inte i all evighet, men bra länge till. Hon är så HIMLA charmig. Och skojfrisk. Och mysig. Och så har hon det där patenterade Doriska glugglappet mellan framtänderna och sin eldröda kalufs som jag är så förvånad – men lycklig – över att hon fick (föräldraskapet är ytterst blont).
Men det allra bästa är att hon pratar så mycket nu; mängder av ord jag inte visste att hon kunde, med jordens gulligaste gälla lilla röst. ”Inte ha jantar”, deklarerar hon på sitt milt sagt bestämda sätt och travar ut i de tolv minusgraderna. ”Hoooo, kallt!” ropar hon, slår armarna om den lilla knubbkroppen och kommer sen springande tillbaka: ”Mamma bäda (bära)!” Hon lägger armarna om min hals, huvudet på axeln och petar in sina iskalla små fingrar innanför min halsduk: ”Häj ä bamt (varmt) å gott.” Åh. Det är så lustigt – och lite rörande – att höra sina egna vuxna fraser komma ur en tvåårig mun.
Charmörlooken. Inte bliva stur-piller, någon?