Det går framåt i lilla huset. Furu-trappräcket har målats svart som natten och trappstegen och hallgolvet väntar på att bli ekinklädda. Övervåningen är annars så gott som klar, tack vare de här två
övernaturligt fantastiska männen, särskilt den något äldre. I snart tre månader har han byggt och bott och levt i dammet och röran och bringat ordning i kaos på det mest makalösa sätt. Allt kan han, ALLT. Sicken svärfar, va. Bästa man kan tänka sej.
Här
är förresten hallväggen i all sin rödblommiga prakt. Spana in dörren också! Färgåtergivningen är inte den bästa här, men glasrutorna är gula, gråa och turkosa och alldeles sagolika. Enda smolket i bägaren är att dörren enligt maken läcker som ett såll och därför måste bytas ut. Ni fattar att jag protesterar. Som en tok. Tätning, extralister, silikonfogar – nåt måste man väl kunna göra för att behålla min fina fina dörr? Eller?