Det är en stor dag i Rufus liv. Han ska få gå på Gröna Lund för första gången med sina kompisar. Och mammas och pappas kompisar.
Det är strålande sol. Perfekt! Projektledare Wågert har kallat till samling utanför stora entrén kl. 14.30 eftersom alla barn ska vara pigga och ha sovit en stund. Men vänta nu, ” Barnens nationaldag” och gratis inträde för barnen?! Det är fler än vi som tänkt gå på Gröna Lund i dag kan man säga… Mindre perfekt.
Lilla Hugo har med sig sin tuffa bricka som han fått i Stadshuset. Han är född 080808 och får därmed gå gratis på Grönan i hela sitt liv.
Vi inleder med veteranbilarna. Rufus styr och lutar sig i kurvorna. Jättekul! Lilla Liv blir sur när åkturen är slut och vägrar släppa sin bil. Tuff-tuff tåget (är det inte ganska skarpa svängar där?), flygande elefanten och kärlekstunneln hinner vi med. Sen infinner sig en enorm trötthet. Hos föräldrarna. Papporna eldar snabbt upp varandra och plötsligt ska alla åka ”Insane”. Lotta är den modigaste mamman av oss. Jag är irriterad på mig själv eftersom jag märker att jag har blivit feg med åldern. Det är inget jag talar högt om dock. Vad är det här för jäkla 40-års mesande, frågar jag mig själv? Jag som alltid har varit sur på min mamma som knappt ens tål att gunga och som är helt övertygad om att hon dör ifall hon åker Nyckelpigan. Plötsligt framstår jag som obehagligt lik henne. Jag är äldre än de andra mammorna i gänget och vill absolut inte upplevas som ”tantig”. Sagt och gjort. Bergochdalbanan Jetline – here i come. Högst tveksamt om det bara är värmen som gör att jag känner mig lite svettig hinner jag notera innan vi är på väg. Ungarna i vagnen framför tittar irriterad på mig som skriker rakt ut redan när vi är på väg upp. Men helv… vad högt det är! Jag blundar hela vägen. Inte en endaste gång tittar jag. När vi väl kommer ner tackar jag högre makter och har fått det svart på vitt: Jag är en numera en legitimerad karusellmes på snart 39 somrar.