Ecochicas

Rufus har haft sin första dagisavslutning. Jag köpte nya finkläder till honom som jag hoppas att Levente inte upptäcker att jag har inhandlat eftersom vi absolut inte har råd med det just nu. Barnen är så sjukt gulliga när de kommer gåendes i parken på ett led men en liten blomma i handen. De ställer sig framför alla oss föräldrar och sjunger om någon sommarmyra som går på armen. Rufus pillar sig lite på försiktigt armen. Men vänta nu – vem är den där fåniga tjejen som springer omkring som alipapa-ankan på julafton och fotar, viftar och vinkar med glansiga ögon? Nämen det är ju jag, slår det mig plötsligt! Ibland får jag sådana där märkliga upplevelser att jag ser på mig själv utifrån (typ när jag är på yoga och så sjukt sämst och ovigast av alla!), känns väldigt märkligt. Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle stå på en dagisavslutning och blir rörd över att Rufus har plockat en ”blomma till mamma” så hade jag inte trott på det. Hade någon sagt till mig att Levente skulle vara i tid till sin sons första dagisavslutning så hade jag inte trott på det heller. Han kommer 35 minuter försent och säger: ”Vilken är Rufus? Va – har någon bytt kläder på honom?”