Veckorna bara flyter samman känns det som. Jag har nog aldrig i mitt hela liv känt mig mer utmattad, men samtidigt hunnit med så mycket som nu. Men ni som följer mig och själva är föräldrar vet och känner säkert samma som mig. När man får barn så får livet en ny mening. Och jag känner att inget annat har samma betydelse längre! Vienna är liksom mitt allt och hon går före allt annat.
Självklart kommer det alltid vara så men jag vet också att jag lovade mig själv att inte tappa mig själv mitt i allt föräldraskap.
Ibland känns de lite som att jag gör det. Jag unnar mig säkert mer egentid än många andra föräldrar där ute men jag gör det för att jag ska må bra och vara en bättre mamma. Eller för att jag ibland måste jobba och då får den tiden jag jobbar vara egentid också.
Hur som så tycker jag att relationen till min partner har förändrats mest av allt. Vi lovade varandra att inte tappa varandra men det har vi tyvärr gjort. Det där teamet som vi en gång var existerar tyvärr inte längre. Vi är fullt medvetna om det också och gör allt för att hitta tillbaka men tyvärr så är det inte det enklaste.
Ni vet hur dom säger att man inte ska kalla varandra för pappa och mamma för att man lätt hamnar i en sån kategori då? Vi har tyvärr hamnat där utan att kalla varandra för det. Men inte kommer vi att ge upp! Man för försöka tills att det blir bra igen. Och glöm inte bort nu att vi har så otroligt mycket på våra axlar. Vi båda jobbar vi har en bebis på snart 1 år som vill ha all vår uppmärksamhet och ett husbygge som kommer ta all vår tid.
Har ni tips på vad man kan göra för att hitta tillbaka till varandra och romantiken?
Snart åker vi på semester och det ska bli väldigt trevligt! Ser de som en chans att hitta tillbaka lite till varandra. 🙂
Vi har en 11 mån dotter och är ny-gravida igen i v 10 och jag mår illa och är så trött att jag oftast somnar samtidigt som dottern. Var liknande scenario när jag bar gravid med dottern – jag bara jobbade, kom hem, kräktes och somnade. Denna period är således skittråkig i vår relation men min partner är snäll nog att inte pika mig för detta och vet att det är en begränsad tid. Jag ser till att de dagar jag mår bättre försöka ”bjuda till” och orka med den där middagen, serien, bjuda in till intimitet emellanåt osv bara för att fortfarande få känna lite av hur det kan vara. Men jag håller med dig – det är lättare sagt än gjort vissa dagar när en är trött, stressad och känner sig oförstådd. Biter mig i tungan många ggr per dag men är inte mer än mänsklig och säger ibland saker jag får ångra just pga trötthet och en känsla av att känna mig oförstådd. Tror och hoppas att var sak har sin tid och att både ni och vi snart hittar tillbaka ❤️ Vi har dock lagt alla stora projekt åt sidan – inga renoveringar, stora beslut kring hus, bil osv, prioriterat bort ett ”perfekt städat” hem osv och den lilla energin vi har kvar försöker vi att lägga på varandra/familjen. Sådant får vänta en stund då det bara ger oss mer stress ❤️
Så länge viljan finns så kommer ni att klara det! Mycket förändras när man får barn och ofta inte minst en själv. För mig har det tagit ett tag att acceptera det. Att man inte har samma ork, lust, goda humör. Men det har hjälpt mig att scceptera att det är så det är NU men kommer inte vars föralltid. Om man tänker att man ska vara tillsammans resten av livet så är det lättare att acceptera att allt som går upp måste komma ner osv. Vår dotter är lika gammal som Vienna och vi har haft det tufft emellanåt och det som hjälpt mest är ÄRLIG kommunikation kring känslorna. Inte bara en gång utan att prata kontinuerlig, och gärna när problemen uppstår så man inte samlar på sig och irriterar sig. Men vi hittar mycket i det lilla i vardagen. Att erbjuda sig att natta så att den andra kan duscha, att ta morgonbestyren fast det är den andres tur, köpa med sig partnerns favoritchoklad, låta kvällen efter läggning vara partid, kramar, pussar och fina ord ofta, snåla inte!
Hej,
Bra och viktig fråga att lyft upp. Vi har en son som är 4,5 månad, och även två söner (bonusbarn) på 8 och 11 år som vi har varannan vecka. Vi pratade väldigt mycket om detta innan vi fick barn, dvs vikten av att inte tappa varandra. För mig var detta en ångestpuck som gjorde mig livrädd. Vi likt er arbetar väldigt mycket, och drog samtidigt som vår son föddes igång en omfattande totalrenoveringen av vårt hus. Alla relationer och barn är ju olika, men för vår del har det fungerat genom att vi dels pratar om det, men främst för att vi ständigt försöker att inte göra det till ett problem. Ibland går det, ibland inte. Som exempel försöker vi även göra vardagarna lite extra lyxiga. Kan vara allt från att vi lagar ngt extra smarr tillsammans, delar på en flaska vin Mm-men det viktigaste för oss har varit att inte vara rädda för morgondagen. Alla småbarnsföräldrar vet att barn vaknar på nätterna, eller vaknar tidigt, eller behöver blir sysselsatta dagen efter. Men så ser det ut, och ingen kväll tillsammans blir bättre av att prata om just detta, el noja och vara oroliga för just detta. Om det är trevligt en tisdagkväll och ni tömt en flaska vin, varför inte öppna en till? El varför inte äta lite extra choklad mm fast kl är 00? Vad gör det om kl skulle bli 01 och det är en tisdag-njut! Våga njut!
Lyxa till er vardag som om varje dag vore en helgdag. Om det är någon gång i livet man ska göra detta, är det när man är småbarnsförälder. Allt behöver inte maxas in en helgdag.
Men det viktigaste som en vän sa till mig: säg aldrig hur trött du är, hur tufft du har det Mm, och aldrig kontra din partner om den råkar säga en sådan mening: ”Men jag då”. För vad blir bättre av det. Försök hitta glädjen i tröttheten, skratta åt det tillsammans. ”Jag är AP-trött, nu lyxar vi i pussar o choklad.” ”El jag är galentrött, låt oss öppna en flaska vin och se till att bli lite mer trötta tillsammans genom att vara vakna lite till”. Skratta ihop!
Jag säger inte att detta är någon lösning, men det har fungerat för oss. De nätter vi suttit uppe och pratat och bara fyllt på med gosaker, och kl blivit 02 har oftast gett oss mer energi dagen efter-för vi har laddat varandra med kärlek!
Lång och kanske flummigt inlägg. Men som sagt väldigt bra ämne av dig att lyfta upp, inte många som pratar om. Det ska bara vara ”så bra”.
Ta hand om varandra! Det är ni värda.
Ha det gott.
Dom flesta som ger råd kring att hitta tillbaka verkar ge råd som att gå på dater/ åka på egen semester osv. Jag kommer därför ge ett helt annat råd. Vi har en 2,5 åring, en 10 åring och en 15 åring. Dvs att vi har ett barn offtast i sängen och två stycken som är uppe sent och vill umgås. Inte det ultimata för relationen kanske, framförallt inte sexlivet haha. Men jag tror det är farligt att alltid hitta varandra utanför hemmet. Det är lite som att alltid vara lycklig när man har semester. Någonstans måste man få ihop det i hemmet trots vardagspussel och läxor och vakennätter. Inte lätt men mitt råd är att börja prata mer. Ta några kvällar i veckan där disk, städ, serier och telefon får vänta. Sitt vid matbordet och ta ett glas vin och börja intressera er för varandra. För oss har kommunikationen gjort att vi hittat tillbaka till varandra när jag faktiskt ett tag trodde det var kört. Lycka till ❤️
Men gud så fin kommentar ❤️ jag tror verkligen på det där att hitta varandra mitt i vardagskaoset. Barnen kommer ju alltid vara där så det är lika bra att hitta stunderna i vardagen. Jag är dessutom en mamma som har svårt att lämna bort barnen helt enkelt för att jag tycker de är så små. De är 4 år och 1,5 år. 4-åringen har haft barnvakt lite grann men det är när hon själv ber om det. 1,5-åringen vill jag inte lämna ännu. Vi tar stunden efter nattning som vår. En kväll i veckan nattar vi barnen och sen äter vi middag utan tv, mobil osv. Och sen ibland skickar vi iväg varandra på saker på egen hand. Träning, kompisgäng osv. Men visst ser jag fram emot en weekend bara han och jag om några år ❤️ men den tiden kommer igen. Ta vara på barnen när de är små ❤️
Mitt tips är att ha en kväll i veckan som är ämnad för er två. Jag och min sambo har en liten kille på 6 månader och varje fredag har vi date night 🙂 Vi känner oss ännu inte redo att lämna vår son till en barnvakt så vi har helt enkelt löst det med att ”dejta” varandra hemma. Typ laga en god fredagsmiddag, tända ljus, klä upp sig för varandra och ha en mysig kväll 🙂 Det funkar för oss, då blir fredagen en dag man alltid ser fram emot när vardagen rullar på.
Lycka till och kram!
Jag o min kille har varit ihop i 12 år o vi har haft flera jobbiga perioder… perioder då jag va 100% på att jag inte ville va ihop men pga att jag var feg så stannade jag kvar. Och jag lärde mig en sak: väntar man bara ut de jobbiga perioderna så blir förhållandet bara starkare och bättre efteråt! Såklart gäller detta normala förhållanden o inte destruktiva eller förhållanden där man bråkar en massa. Idag har vi en 9 månaders bebis, jag tar hand om bebis o hem o jobbar på kvällar när bebis sover samtidigt som hans pappa jobbar dag, kväll o natt haha… så vi ses kanske några timmar i veckan Max? Jag vet verkligen vad du menar! Vi är också helt avlägsna från varandra men vi gör ingen större grej av det, vi tycker de e normalt ju. Den tid vi har utöver arbete (som vi gör för att bygga vår framtid tsm) lägger vi naturligtvis på vår bebis. Man får uppskatta varje del i livet för vad den är! Jag tycker du o babak ska njuta av vienna, njuta av kärleken o lyckan hon ger o sen uppskatta om ni två kan mysa framför en film eller ta en middag tillsammans. Stressa inte, kärleken kommer att finnas kvar, den måste inte alltid vara super o tå topp genom alla år! Vienna förenar er o så länge ni fortfarande uppskattar varandras sällskap, mår bra i varandras närhet o kommer överens om de viktiga frågorna samt inte bråkar såklart så klarar ni er!
Det är nog så för de flesta, om det hjälper att jag säger så! Har en son som är 2,5år och när jag tänker tillbaka så var tiden från innan han fyllde 1år fram till ca 2år den tuffaste tiden för mig och min partner. Då hade vi byggt upp flera små irritationer och tiden bara gick. Vi hade inte heller någon ärlig kommunikation kring förväntningarna på varandra.
Så mina tips är att fortsätta vara medveten om att allt inte är som förut, och hitta tid att bara umgås utan krav. Göra små fina saker för varandra till vardags. Ha en öppen kommunikation kring vad ni vill ha ut av er egentid.
Gå ut och ta en drink/AW ihop och se varandra bland andra människor.
Sånt har hjälpt oss att känna oss starka ihop!
Kram
Ja vi är på samma ställe med, men tyvärr för oss finns det lite avlastning att få då min mans föräldrar har gått bort och mina föräldrar har också gott bort, så tyvärr har vi inte direkt någon som kan hjälpa oss att ta våran lilla tjej särskilt ofta, vi har underbara grannar som vi umgås mycket med och som våran dotter verkligen älskar att vara med och de ställer upp och tar henne ibland, men man kan ju gärna inte ta hjälp av dem lika mycket som man skulle kunna gjort om man hade mormor och morfar och farmor och farfar i livet.
Men vi försöker ändå ibland med tid tillsammans bara han och jag, men skulle behöva mycket mera tid än vi får.
Jag och min sambo har en dotter på 1,5 år och vi har tyvärr hamnat på exakt samma ställe.. allt kretsar kring barnet, vilket det självklart ska göra, men ser varandra bara som föräldrar nu och inte pojkvän/flickvän! Dela gärna om du får några bra tips, för vi har helt kört fast och ser knappt någon utväg! Rädd för att man inte kan hitta tillbaka när känslorna varit borta förlänge.. TACK Dani för att du delar med dig av detta, så skönt att veta att man inte är ensam.
Ni kanske faktiskt har tagit er ann mer än vad som ni klarar just nu, och ska ni ändå ro allt i land så är prio ett kommunikation. Och kanske parterapi för att få prata er samman och kunna bli ett team i allt detta. Ni klarar det!
Hej Linn,
Tack för det!! Vi är väldigt medvetna som sagt och kämpar på som bara den. Och parterapi har vi gått på en gång och kommer nog att fortsätta. 🙂 det tror jag med att vi gör för viljan har vi att klara det men så skönt att få lite tips från er också. Jag tror att dessa småbarnsproblem är vanligare än man tror och speciellt om man drar på sig mer projekt samtidigt ❤️
Ja absolut, när vår dotter var runt året hade vi en rejäl kris och gick då i parterapi, och oj vad vad mycket det hjälpte. Jag kände mig osedd som var hemma och föräldraledig, och min sambo kände att jag hade ett behov av att mycket med dottern skulle vara på ”mitt” sätt. Att få sitta och prata i lugn och ro med en terapeut hjälpte oss sååå mycket. Och vi blev mycket bättre på att kommunicera. Idag har vi ett barn till. Vårt förhållande går upp och ner, men så är det ju, precis som livet i övrigt. Man får kämpa, försöka se varann och prata prata prata när det känns som nåt skaver.
Härligt att ni snart ska på semester! Njut!