Min story
Jag höll mig borta härifrån under en längre persiod. Vi fick precis reda på att vi ska bli föräldrar och lyckligare kan vi inte blivit. Det är ju något många längtar efter.
Efter att jag kissat på stickan ville jag bara besöka en barnmorska för att verkligen få det bekräftat. Och så fort vi fått de bekräftat visste vi att vi var i vecka 6 + 2 dagar. Det var något helt otroligt och en sjuk känsla. Kunde nog inte riktigt förstå det själv. Ska jag bli mamma? Lilla jag? Hur skulle detta gå tänkte jag.
Hur ska man kunna hålla sig ifrån att berätta för familj och vänner. Barnmorskan rekommenderade att man väntar till vecka 12 innan man berättar då det är mindre risk för ett missfall efter vecka 12.
Sommaren hade ju precis börjat och vi skulle snart iväg på semester tillsammans med lite vänner. Mina tankar kastades runt i huvudet och jag tänkte men hur ska jag klara detta utan att någon förstår. Helt plötsligt var det inte så lätt att dra en vit lögn för man visste ju liksom om att man ljög. Så hemskt känsla..
Efter vårt allra första ultraljud, då vi fick se att det är en bebis och att hjärtat slog så valde jag att berätta för familjen och mina närmsta vänner. Inte alla men några av dem. Det var en sån himla lättnad som man inte riktigt kan förklara. Det kändes på något sätt som att man gick och ljög folk rakt upp i ansiktet annnars. Man kände sig iakttagen hela tiden fastän folk kanske inte ens fattade något. En väldigt skum känsla.
Hur som helst så har allt gått otroligt bra förutom illamåendet, tröttheten och att man ska vänja sig vid ett nytt liv. Intag av mat och dryck ändras ganska mycket i början av graviditeten och det var för mig en omställning. Att ständigt behöva tänka. Är det okej att äta detta osv osv. Plus att man mådde illa och kanske inte riktigt kunde äta som vanligt heller. Men som sagt med tiden lär man sig allt och jag tror att alla människor är olika och känner olika.
Jag har också på något konstigt sätt inte orkat att träffa människor och tröttheten gjorde att jag mest låg hemma i början. Något som var så himla skönt ibland egentligen, att bara få vara men också så utmattande på samma gång för att allt blev så trist. Fanns liksom ingen lust för något men för mig var det viktigt att lyssna på kroppen. Att hålla mina sociala medier vid liv var verkligen inget alternativ och jag kände inte heller varken för att förklara mig eller ta nya bilder. Vet inte om fler haft dessa problem om vi kan kalla dem för det hehe men jag kände mig i alla fall ful på något sätt i början av graviditeten. Alla snackar om det där glowet men det kände jag tyvärr inte alls. Kanske att det kommer i ett senare skede. Nu mår jag givetvis mycket bättre och när jag jag valde att gå ut offentligt igår kändes allt helt plötsligt så mycket lättare. Det var som att allt som hängt tungt på mina axlar bara släppte och jag ser fram emot att dela med mig av denna graviditet till er. Steg för sten om ni skulle önska.
Vi är nu just i detta moment i vecka 14 och det är mycket som händer och bebisen utvecklas hela tiden. Kan inte förstå att för varje vecka som går så är det något i magen som blir större och större. Jag vet också att jag drabbades av panik en dag och kände att livet går så snabbt. Kunde inte sluta tänka på att jag i först till att börja med i 9 månader är fast i mig själv på något sätt. Och sen att några år av mitt liv är planerade. Jag som alltid varit en så himla spontan människa och kunde göra vad jag ville när jag ville nu helt plötsligt måste börja tänka. Det har dock lagt sig och jag känner mig allt mer bekväm för varje dag som går.
Hjärnspöken är dem farligaste och jag har alltid lovat mig själv att inte övertänka på saker. Jag är så otroligt glad att ha just min sambo som alltid finns där och lugnar mig när livet blir stormigt. När alla tankarna slår en samtidigt då finns han alltid där för att ge mig kloka råd och för att lugna mig.
Livet har precis börjat! Man får aldrig glömma bort sig själv även om det är dags för barn. Även om man behöver uppoffra tid och lite av sitt liv men det är något man mer än gärna kommer att göra. Och när alla fina vännerna lägger kommentarer som: “Men så himla kul, ni är verkligen redo för att bli föräldrar.” eller “Sedan dagen jag mötte dig för första gången har jag alltid tänkt du kommer bli en så himla bra mamma”, “Du har alltid tagit hand om oss, dina vänner. Du är verkligen mamman i gänget”.
Då blir man så himla glad och varm i kroppen och börjar tänka så positivt och bara längtar efter att få bli mamma.
Min story om hur första perioden i vår graviditet varit. Lite stormig men allt faller sedan lätt på plats igen och vi kan inte mer än säga att vi är så himla glada och förväntansfulla och hoppas att ni kommer vilja följa med på vår resa.
Lets do this