Claudia Galli Concha

Flyktingkatastrofen har väl inte kunnat undgå någon, förhoppningsvis inte.
Folk vallfärdar till Sverige via Danmark. Jag vet, det är svårt att tro att det händer på riktigt, lätt att tro att det är tidningarna som förstorar. Så är det inte, vi var på Centralen i Malmö idag för att lämna av min pappa som skulle åka hem, hela Centralen var full av volontärer, nyanlända familjer som satt med sina packningar, tolkar, folk från Röda Korset, unga killar som stod i klungor och väntade på att få hjälp, folk ser trötta och hungriga ut, men lyckliga, dom är framme, eller rättare sagt dom har lyckats ta sig från sina länder där dom inte längre kan på kvar på grund av krig och förföljelse. Dom har lyckats rädda sig eget liv och förhoppningsvis sin familjs liv.

Vi gick och frågade volontärerna vad dom behöver, det var klädstopp pga brandrisken, folk har redan varit väldigt generösa med att skänka kläder, blöjor hade dom, det dom behövde var mat, mer mat. Manuel och jag gick direkt till en hamburgerrestaurang inne på stationen och beställde 100 hamburgare. Killen i kassan frågade oss 2 gånger om vi skojade, han vände sig till och med till sina kollegor och berättade om beställningen, det blev ett ståhej. Vi förstod inte…vet dom inte vad som pågår runt hörnet i samma byggnad? Har dom inte funderat på att själva skänka?

Hur som helst, hamburgarna var klara efter någon kvart och vi gick och lämnade allt till bordet där volontärerna stod. Det dröjde bara några minuter innan det började komma fram barn som hade sett hamburgarna, volontärerna berättade att barnen hade drömt om hamburgare, dom var så glada och det var en fröjd att se en efter en komma fram och ta två-tre stycken och sen springa och ge till sina familjemedlemmar.

Dom har gått igenom så mycket dom här familjerna, barnen, ungdomarna…det gör ont i mitt hjärta. Det var skönt att göra något även om jag hela tiden känner att man vill göra mer, att få se några barn bli så glada, det var fantastiskt.

Vi måste lära oss att alltid hjälpa varandra. På samma sätt som vi skulle vilja bli omhändertagna och bemötta om vi hade fått lämna hus och hem och land med bara små väskor, bärandes våra barn, så måste vi göra. Det är enda sättet. Det är enkelt. Vi bara måste hjälpa nu, med de små medel vi har.