Det här inlägget är en repris från februari 2016, men det är ett ämne som jag tycker är väldigt intressant så jag kör en söndagsrepris, jag vill gärna höra vad ni tycker och tänker!
P & K Claudia
Idag var vi på Öppna Förskolan. Sångstund och lek med andra barn. Chloe älskar det!
Det var mycket folk där idag, förmodligen för att det är sportlov här i Malmö.
Det var flera barn jag aldrig hade sett förut, många i Chloes ålder. Chloe fattade speciellt tycke för en kille, tror han hette Vincent och hon ville gärna hänga med honom i det lilla kuddrummet…haha.
Men det var ett barn där idag, jag säger hen om barnet för jag ska inte hänga ut någon…Men hen och hördes hela tiden, skrek och bråkade och skapade enligt mig disharmoni i en grupp som annars trots olika konstellationer brukar vara väldigt harmonisk. När sångstunden började kastade hen instrument omkring sig och gick runt bland dom andra barnen och snodde deras instrument och var allmänt…jobbig om jag ska vara ärlig. Hens mamma sa ingenting. Varken när hen tog saker eller kastade instrumenten, eller en gång när hen hade kastat en tung leksak ca 2 dm från Chloe så sa hon med klen röst…-Man får inte kasta tunga saker…
Det brann inom mig, jag försökte tänka på alla möjliga möjligheter, hen är vill ha uppmärksamhet, hen är nog trött, hungrig…men jag kom hela tiden tillbaka till tanken att hens handlingar inte kändes ok. En liten tjej kröp fram och ville ta en nalle som låg på golvet, hon kröp målmedvetet fram och hade siktet inställ på nallen. Då går hen demonstrativt fram och ställer sig på nallen. Jag behövde andas. Jag ville bara gå fram, lyfta upp hen och sätta ner hen hos hens mamma.
Men sen slog det mig. Såhär kommer det ju att vara nu. Barnen blir mer och mer små individer och vissa barn är mer harmoniska och snälla och andra har andra sidor. Det kommer ju ens barn bli utsatt för vare sig man vill eller inte. Men om den här lilla hen hade gått fram och slagit Chloe? Vad hade hänt då…jag blir arg bara jag tänker på det och känner instinktivt att jag skulle knuffa barnet hårt…Det ska man ju inte. Förstås. Men jag får den känslan…Men visst har man rätt att säga till? Visst får man säga till någon annans barn? Det måste man ju kunna göra i en sån situation. Men situationen idag var ju lite knepigare…man kan ju inte säga till för att ett barn är stökigt.
Men jag vill gärna höra hur ni tänker kring det här? Har era barn blivit slagna av andra barn?
Självklart ska man säga till men jag som förälder tycker att alla situationer där det finns andra barn med är super stressande då vi har en liten tjej på snart 2 år som gärna bits och nyps. Vi har sagt till i varje situation o pedagogerna på förskolan gör likadant. Men det verkar inte hjälpa. Vad gör man då? Får man inte vistas i miljöer där det finns andra barn? Ska jag hålla henne inlåst? Elr får andra vackert acceptera att det är barn det handlar om och att jag som mamma verkligen gör mitt bästa? Jag hade också blivit förbannad om en förälder bara satt och inte sa någonting. Men det verkar finnas så många som har förakt mot barn som inte beter sig lika ”korrekt” som deras barn. Jag tror och hoppas att jag inte gjort en massa fel för att skapa detta och jag tror o hoppas att min dotter inte är en elak person. Hade önskat att fler hade förståelse för att vi nog är många föräldrar som verkligen gör vårt bästa.
Jag var på Öppna förskolan härom dagen. Min son lekte med en tygbit (i storleken av en barnstrumpa). Det fick han för mig. Men det kom en annan mamma och tog den från honom och sa ”den kan du sätta i halsen”. Det kändes inte alls bra, kände mig underminerad som mamma. Men tänkte att hon förmodligen var väldigt nervös kring att sätta i halsen och bara inte klarade av att se honom leka med den. Tänkte att hon nog inte menade något illa… men sånt är svårt alltså. Lite annan situation, denna mamman var ju rädd att min son skulle skada sig. Min son är så liten, han brydde sig inte.
Absolut att man får säga till! Vi var på öppna en gång och där var en kille som gick fram till min lite blyga 2 åring o sa jag tycker inte om dig o ska slå dig i huvudet. Killen va också 2…
Stund senare kommer han med en käpphäst ,går medvetet fram till min tjej o slår henne i huvudet med denna! Jag reste mig o sa väldigt högt vad håller du på med! Drog bort han o sa till pappan att du kanske ska ha lite pli på din son o stoppat honom redan innan när han sa han skulle slå! Pappan sa till honom o tvinga han be om ursäkt,vilket han inte ville. Så vi sa att antingen går ni hem eller så går vi,välj du. Dom gick. Denna pojken var på alla hela tiden o alla tyckte pappan var ”mesig” o sa inte ngt. Lillebrorn låg o sov på en filt på golvet,då trampar denna pojken på honom. Pappan tog bort o sa att Nämen måste du göra så..
Jag blir så arg så jag kokar! Gör mina barn ngt så upplever jag ibland att det hjälper mer om ngn annan säger till så absolut att man ska göra det!
Jag säger alltid till andras barn om dom beter sig ”illa” (om jag märker efter 1-2 gånger att deras förälder inte gör något, eller att dom inte är i närheten) försöker bara berätta för barnet att man inte får göra så och varför man inte får göra så. Blir barnet uppgivet eller ledsen så säger jag att de är okej, jag vet att du inte gjorde med meningen och att de inte gör något. Jag tror att en liten del utav all respektlöshet barn generellt sätt har för vuxna och lärare är för att vi har tappat den kollektiva uppfostran. De anses inte längre vara okej att säga till någon annans barn, medan vi är ”flockdjur” och bör uppfostras av hela vår flock. Jag vill att andra säger till min dotter för även om jag inte är i närheten måste hon fortfarande kunna få möjligheten att lära sig vad som är rätt och fel.
Åh vad arg jag blir när jag läser detta! Här är mina tankar… jag tycker först och främst att det är barnets förälder som ska säga till och är föräldern aktiv och ”på” så skulle inte jag gå in och säga till MEN jag är själv väldigt på min 1,5 åring (klappa fint, inte slå, inte peta ögonen på andra etc) så när andra barn gör motsvarande mot honom och deras förälder inte säger till är jag verkligen den som säger till! Dels för att barnet förhoppningsvis slutar men även för att visa mitt barn att det inte är okej när andra gör så mot honom.
Givetvis ska inget barn slå eller skada någon annan men när jag läser tänker jag att det är svårt att få hela bilden; kanske har barnet npf, är ovanligt aktiv så mamman inte orkar med till slut eller så kan det vara en jobbig situation för mamman som gör att hon inte väljer de striderna. Min son är mycket aktiv och framfusig, han tänker sig inte för (vilken 2,5-åring gör det??), och är dessutom stor för sin ålder. Jag måste vara med honom hela tiden på ÖF och ha koll, hjälpa socialt och förhindra ev. konfrontationer. Det jag upplever är ett förakt av andra mammor (aldrig pappor) till barn som är stillsamma för att mitt barn är energiskt och aktivt. Som att de tycker jag har gjort fel, som att det är något fel på mitt barn och att jag som förälder är slapp när jag är mer engagerad och har mer kontroll över min son än vad de har över sina barn. Prata med mamman, intressera dig för barnens olikhet och fråga hur hon har det. Kanske får du svar eller kan hjälpa henne på något vis. Jag tror på mer förståelse för varandra och på att alla är olika men ändå lika….
Såna där ursäkter är jag så himla trött på! Som förälder har man ansvaret att se till att barnet sköter sig. Annars får man hålla sig borta från ställen med andra barn. Att ha mycket energi är väl knappast en ursäkt för att de får bete sig illa mot andra barn?
Klart man väljer sina strider ibland. Jag har låtit min son sova i sina gummistövlar då han vägrat ta av dem, en period åt han enbart pastaskruvar, vägrar sluta med napp, ja listan är lång. Men aldrig att jag kompromissar med att göra någon annan ledsen eller illa! Om ett barn bufflar på andra, knuffas eller tar saker är det självklart att man säger till! Hur ska de annars lära sig att detta är fel? Hade någon betett sig så mot mitt barn hade jag sagt till direkt om inte föräldrarna gjort det. Och beter sig mitt barn illa och jag inte ser så hoppas jag verkligen att någon säger till. Det här snacket om ”energiknippe” ”stark vilja” etc tycker jag är bullshit! Det är en förälders förbannade ansvar att ta fighter med sina barn och lära dem vad som är rätt och fel.
Men du, det handlar ju inte om ursäkter. Mitt barn är högljudd, intensiv och har en väldigt stark vilja. Hon är samtidigt oerhört glad och rolig, men hon låter… och hon blir skitarg om hon inte får som hon vill. Det betyder ju inte att jag inte säger åt henne. Jag har koll på henne och går emellan om hon tar ett annat barns leksak, eller är lite för framfusig eller så. Ibland är det inte så lätt, och ibland är det svårt som förälder att veta hur man ska bete sig och hur man ska säga till. Och kanske känner man sig så matt ibland att man inte alltid gör rätt. Barn är olika och det är så lätt att bli dömd för att ens barn låter. (Du kanske har ett bra råd? Exakt hur säger jag till en ettåring som ska höras högst av alla, när hon förmodligen bara vill ha uppmärksamhet?) Självklart är det ALDRIG okej att göra illa ett annat barn, och jag håller med Claudia och hade också blivit arg i samma situation. Jag känner bara att man kanske inte alltid kan döma eller säga att det är en ursäkt att säga att sitt barn är intensivt eller vilt.
Såklart man inte ska bli dömd för att ens barn är högljutt. Barn låter och barn får låta. Självklart! Är absolut inte av den åsikten att barn ska synas men inte höras. Det jag menade var att man inte ska kompromissa med att låta barn bete sig illa. Det är vår skyldighet att lära dem, man slår inte andra och man gör inte andra ledsna. Att barn är intensiva och viljestarka tycker jag bara är sunt. Men inte en ursäkt för att inte säga till när de beter sig illa mot andra. Om du sen väljer alla andra strider med ditt barn, bad gäller matvanor, sovtider etc skulle jag aldrig lägga mig i eller döma. Men vad gäller att bete sig mor andra, ja där anser jag att föräldrarna har en skyldighet att alltid markera rätt och fel. Eller någon annan vuxen om inte föräldrarna gör något.
När mina killar var små så var jag med om att en liten kille tog upp en stor leksaksbil och slog min minsta kille med. Hans pappa sa ingenting. Sonen var dum och elak mot många barn. Jag blev arg och sa till honom ordentligt, då min son blev riktigt ledsen. Pappan ifråga blev då jättearg och skällde ut mig och sa till mig att han minsann skulle anmäla mig till polisen. Så det är inte alltid en lätt situation. Jag hoppas att det finns folk som säger till mina barn om dem gör ngt fel och om jag inte är där. Likaväl så säger jag till andras barn om jag tycker dem gör fel och inte föräldrarna ser. Jag tycker du tänker helt rätt! ?
Alltså, hade brunnit hos mig med ? Men en annan fråga: ser ofta att du går till öppna förskolan i Malmö. Jag har själv två barn och bor i Malmö och skulle behöva tips på bra öppen förskola då den fantastiska i närheten av oss stängde vid årsskiftet ?
Intressant situation. Min son är ett riktigt energiknippe som testar det mesta, även om vi försöker vara med så är vi inte alltid ”först på plats”. Men jag blir bara glad och tacksam när någon säger till mitt barn, ibland tar det mer än när föräldrarna säger till ?
Jag har en väldigt odramatisk inställning till sånt här. Beter sig ett barn illa så säger jag till, om inte föräldrarna gör det. Precis som jag inte har några som helst problem att någon säger till mina barn om inte jag är i närheten. De flesta barn testar ju gränser och är busiga och de mår inte dåligt av en tillsägelse (enligt mig), oavsett om den kommer från föräldrarna eller någon annan vuxen. Sen finns det ju slappa föräldrar som inte har några ramar för sina barn, men dessa har jag mer och mer sållat bort ur mitt liv.
Allt som allt tycker jag du tänker sunt. Inga barn är änglar jämt, varken ens egna eller andras.
Jag har 2 barn 5mån och nästan 3år. Vi brukar vara mycket på öppna förskolan, det är många mammor och pappor som bara sitter och inte ser efter sina barn när dem är där. Öppna förskolan är där för både vuxna och barn, vi som föräldrar ska inte bara släppa våra barn och tro att dem som jobbar där ska ta hand om dem. Vi ska se till våra barn själva!!! Detta ämne berör mig väldigt mycket då jag arbetar inom förskolan och att jag själv har barn. Vi som föräldrar skapar Hur vi vill att våra barn ska bli, har man ett barn som kastar hårda saker på andra barn eller trampar på leksaker för yngre barn ska ta dem då är det tyvärr fel på föräldrarna som inte sätter gränser och inte lär barnet Hur den ska vara bland andra barn, det är synd om hen att inte få någon vägledning i livet Hur man är bland andra individer.
På min sons fsk finns där ett barn som tar rätt mkt plats när man hämtar & lämnar. Jag säger ifrån när hagvtycler hen går för långt. (Pedagogerna gör sitt yttersta – men ibland behövs de på andra ställen)
Jag menar, uppenbarligen kan mamman i detta fall inte baracken ansvarsfull förälder, & då behöver barnet att. Någon sätter ner foten & berättar att detta inte är ok!
Jag säger till alla dagar i veckan. På vår öppna förskola kan även de som har hand om ex sångstund säga till. Hade det varit mitt barn hade jag räknat med att någon sagt till då barn måste lära sig gränser. Jag hade dock aldrig låtit mina barn hålla på så utan att säga till. Blir så upprörd på alla dessa slappa föräldrar. Grrrrr…