Ja, nu vill jag skriva om det. Dom där känslorna som är lite av tabu, dom där känslorna som kommer när man har ett barn i trotsåldern. Iallafall för mig.
Chloe har nog faktiskt varit i trotsåldern sedan hon var ca 2 år och 3 månader. Och i början visste vi inte riktigt om det var det eller om hon bara blev väldigt arg ibland. Men det var jobbigt och vissa situationer kändes plötsligt mycket jobbigare och mer påfrestande än tidigare.
Hon bet. När hon blev arg bet hon. Inte oss, jo någon gång, men framförallt bet hon i saker, bordskivor, böcker, vagnen, sina kläder, det som fanns nära till hands. Men det var som att bitandet lugnade henne och att det var hennes sätt att kontrollera ilskan och frustrationen som bubblade. Men bitandet avtog sakta och försvann.
Då kom den riktiga trotsen. Utbrotten. Kaxigheten. Envisheten. Och WOW, vilken utmaning. Plötsligt blev det här med att ha barn en psykologisk utmaning på riktigt.
Jag vet aldrig när det kommer, en situation kan vara lugn ena dagen för att nästa dag sluta i gällt gallskrik och vevande med armarna i vagnen på väg till affären.
Hon låser sig vid idéer och får spel om hon inte får sin vilja igenom. Just nu har vi t.ex en situation med vår vän och granne som vi träffar dagligen. Dom har en ståbräda på sin vagn som Chloe blev besatt av, efter två dagar av ren kamp när vi var ute tillsammans med dom så köpte jag en egen ståbräda och tänkte att äntligen blir det lugn och ro på väg till lekplatsen…inte. Chloe vill fortfarande sitta på deras och inte på bår, trots att det är exakt samma. Häromdagen tog det en kvart extra att gå till lekplatsen med sammanbrott och hysterisk gråt och skrik.
En annan dag serverade jag mat. Chloe hade sagt att hon var hungrig och jag hade gjort en pasta som hon tycker om. Men när maten var klar var hon sur, av någon anledning, och puttade med all sin kraft tallriken över bordet så den ramlade ner på andra sidan, på golvet…andas.
Det som förut var ett litet tjat slutar inte nuförtiden, det pågår till ett utbrott, större eller mindre.
Hur reagerar jag?
Det är ju här tabut kommer in. Att jag blir arg, ibland jättearg. Ibland så arg så att jag får ett behov att lämna situationen, ge upp, gå iväg. Så arg att jag inte vill säga något för att då finns det risk att jag säger något dumt. Men det mesta händer på insidan. Jag vet ju någonstans innerst inne att det är en fas men när maten man lagat åker i golvet eller min mobil kastas i ilska och gladet spräcks för femte gången då har jag visat min ilska. Då har jag höjt rösten, någon gång har hon fått gå in i sitt rum, jag har inte stängt dörren men markerat att beteendet hon har just nu inte är ok och att hon får vara därinne tills utbrottet är över. Men det är så knepigt med den här trotsåldern. Och samvetet. För en sida av mig säger, hallå, hon är bara snart tre år, medan den andra skriker DET ÄR INTE OK!
Jag får samvete efter dom gångerna jag har blivit arg, även om det känns viktigt för mig att vara ärlig och visa ärligt för mina barn hur saker känns.
Sen vill jag ju tillägga att det här utgör kanske 5% av vår vakna tid, resten är hon det ljuvliga varelse som dansar, pysslar och älskar att kramas. Men ni som vet, ni vet, dom där 5% kan vara nog så jobbiga.
Hur gör ni?
Vilka krig tar ni, vilka struntar ni i?
Låt oss skriva av oss lite om trots…
Puss! / C
Jag har fått lära mig, ett otryggt å ostabilt barn, skulle aldrig någonsin våga trotsa.. Endast trygga å stabila barn vågar säga emot å trotsa sina päron..
Haha, ja, då är Chloe väldigt trygg och stabil:)
En barnpsykolog som jag pratade med sa så himla tänkvärt om trotsiga barn som får utbrott som jag försöker tänka på när 2,5 åringen härjar som värst. Dels är det ju en del i deras utveckling, så småningom kommer detta att göra dom till bättre människor men det kloka hon sa var att det är bara barn som känner sig trygga som fixar att släppa loss i ett rejält utbrott. Otrygga barn gör inte det. Det betyder ju i sin tur att det man gjort är att att man skapat en trygg miljö där barnen kan leva ut och vara sig själva och utvecklas som dom ska. Och det kan man ju bara klappa sig själv på axeln för!!!
Sen tycker jag ändå att utbrotten är skitjobbiga och logiken hos en tvååring helt galen. -Skall vi gå ut och mata ankorna och ta med picknick? JAAAAAAA!!!!
-Då går vi och klär på oss då. NEEEEEEEJ!!!
-Men då kan vi inte gå ut då? JOOOOOOO!
-Men då tar vi på kläderna då. NEEEEEEJ!!!
Ja ni fattar…
Det låter ju väldigt logiskt och jag tror absolut att det är så!
Men ja, logiken är ju verkligen som bortblåst, haha!
Kram!
Åh bästa du! Tack för att du skriver om våra underbara, skitjobbiga o fantastiska ungar! Mitt bästa tips är böckerna ”Med känsla för barns självkänsla” och ”Fem gånger mer kärlek”. Önskar jag läst dem mycket tidigare i föräldraskapet <3
Älskar hur ärlig du är ? det ger en trött mamma hopp och viss glädje (förstå mig rätt ♡) att höra att vi inte är ensamma med dessa trotsig men underbara barn ❤
Tack fina! Självklart måste vi prata om det. Man är aldrig ensam! ?✔️
Underbart att få läsa att man inte går i genom detta själv. Vi är många tillsammans som prövas av våra barn : ) Själv har jag en son på 9 år som är väldigt lätt att handskas med. Lillasyster på tre och ett halvt däremot.. oj oj oj.. Vi kan bråka så färgen lossnar från taket ibland för det är långt ifrån alla gånger jag orkar andas och bara va den vuxna tyvärr. Emilia vet precis vilka knappar hon ska trycka på numer och vissa dagar känns som en endaste enorm prövning. För mig är det jättejobbigt att hänga med i svängarna där hon ena stunden är kvittrande glad för att i nästa få ett utbrott för att något inte blev som hon tänkt.
Den här fasen har pågått ganska länge och jag hoppas den snart ska va över så jag får tillbaka min annars alltid så glada och lyckliga tjej.
Vilket fint inlägg. Det är skrivet med så mycket kärlek. Tack för att du vågar lyfta och diskutera. Hoppas ni får en härlig vistelse bland palmerna!
De borde inte va tabu! Man älskar inte sina barn mindre eller är en sämre mamma för att ungen har ett dåligt humör. Eller testar gränser, hur ska dom annars veta vad som är rätt och fel? Det är inget du som förälder kan styra. Dom är egna individer så. De man kan styra är hur man beter sig. Den är barnen dina små och det är lite svårt att förklara vissa saker för dom men det kommer.
Tycker de e skönt att höra att det inte bara är mina barn som är jobbiga ibland. (Läser många familjebloggar men ingen verkligen ingen säger att det är jobbigt ibland. Allt ska va guld och fröna skogar vilket verkligheten inte e!)
Ha de så fantastiskt vid palmerna!
(Tänker på låten vi drar dit palmerna är eller va den heter haha)
Har två tonårsdöttrar och tonårsproblem är inte alltid lätta, men det är viktigt
med tydliga vuxna som kan eller törs sätta gränser. Ska dom på fest vill jag inte att dom smakar alkohol. Ska dom cykla är det reflexväst och cykelhjälm som gäller även om de hatar att behöva knäppa på sig en cykelhjälm.
Jag håller med och vet att man måste sätta gränser…men ibland är det svårt ???
Tack för det här inlägget!! Jag har sånna problem själv med att avgöra vad som är okej och inte. Hatar konflikter och tycker det är skitjobbigt att sätta gränser men jag inser ju att jag måste. Men detta dåliga samvete… Samtidigt blir jag så arg ibland!
Trotsåldern är härlig… NOT! Man sätts på prov dagligen. Vissa dagar går det bra andra inte alls. Vårt andra barn är i trotsåldern nu och exploderar flera gånger om dagen och många gånger vet vi inte varför… Det som håller mig vid liv är att jag vet att det går över, har en 5-åring också så talar av erfarenhet ?
Det är okej att bli arg. Markera och visa vad som är okej och inte. Jag brukar höja rösten rejält, skicka in barnet på rummet och säga att jag ser och hör att du är arg, det är okej men du får inte slåss (exempelvis). Sen bara måste jag lämna barnet innan jag själv tappar kontrollen, han är hysterisk, jag brinner upp inombords och jaaa… så får det vara en stund. Sen kramas vi och blir sams, Allt är glömt. En psykolog på en förldraträff sa att barn inte tar skada av att se våra känslor, arga, ledsna , glada. Bara vi sedan visar hur vi kan gå från arg till förlåtande och glada igen. Barn lär av hur vi gör, inte vad vi säger.
Samma visa med äldre barnet, hon tog ingen skada av att vi var arga ibland, markerade tydligt, skickade på rummet osv. Det var nödvändigt för att inte jag totalt skulle tappa förståndet ? och hon har lärt sig hantera sina känslor. Hon talar om hur hon känner och springer in på sitt rum när hon är arg, smäller igen dörren och vill vara ifred. Tror absolut det är nyttigt att lära de små att ventilera sig och lugna ner sig på egen hand.
Jag ser hur dagens föräldrar oftast försöker medla och man vill vara överens, men det GÅr INTE ATT RESONERA MED EN TREÅRING. Där är det svart och vitt, Ja och Nej. Mina barn får en chans, sen sätter jag ner foten. Jag är förälder och jag bestämmer. Nej, du får inte åka den ståbrädan för du har en egen här. Då går vi in tills du lugnat ner dig, man kan inte gå till lekparken skrikandes sådär… typ!
Detta kommer ni fixa, sen när det är över är det dags för nummer två att ha sin period ? då är ni ju varma i kläderna. En får tänka positivt även fast man inte alls vill ?
Du är ingen dålig mamma, släpp det dåliga samvetet. En dålig förälder är en som skiter in sina barn…
Jag har en 2 åring och jag gillar Petras bok ”med känsla för barns självkänsla” så tar upp mycket kring varför och vilka behov kan barnets tänkas ha genom att den ”trotsar”. När bägaren rinner över brukar jag räkna till 3 och blunda för att undvika att säga onödiga saker. Som sagt de är bara små barn. Om vi vuxna inte alltid vet hur vi ska hantera vår ilska hur kan vi då räkna med att en 2-3 åring ska klara av det. Jag tror absolut inte på timeout eller liknande som endast sätter barnet i en skamfylld situation vilket inte gynnar självkänslan i längden. Barn vet ju oftast att de gör fel men har inte impulsen att stå emot och testar i alla fall att slänga tallriken i golvet. Jag upplever dock att kunskap om barns utveckling och trots underlättar för mig själv och jag kan se varför barnet agerar som det gör i många situationer.
Med första barnet är det jobbigast förståss när man inte vet riktigt hur man ska göra. Eller inte vet jag om man blir klokare med andra barnet heller för mina går inte att jämföra med trotsandet. Min nu 16 månaders tjej biter mig, mest när hon är frustrerad och inte blir förstådd. Jag tänker lite så att små barn tror ju att världen cirkulerar enbart runt dom. För mig hjälpte det när jag tänkte så först, från barnets sida som tror hon äger och kan allting. Det går ju över med tiden och nya trotsåldrar dyker upp. Personligen tycker jag att tonåren är värre än trotsåldrarna. Ja man kan kommunicera på ett vuxet sätt med en tonåring, men dom kan verkligen munhuggas tillbaka så det gör ont i hjärtat. Sen kommer ju oron för sitt halv vuxna barn, o då ligger man vaken på nätterna och nojjar sig. ❤
Åh…tonåren…men två tjejer med 1,5 år emellan, haha ??❤️
Jag har en tjej som är lika gammal som chloe och en 4-åring. Herregud säger jag bara ibland. 4-åringen får emotionella utbrott om jag råkar säga fel saker och blir så ledsen att hon inte kan lugna ner sig själv. Det kan handla om att strumpan hamnar fel, jag säger ”gå och hämta din tröja” eller något annat för mig helt obetydligt. Men hon BRYTER IHOP! Skriker, gråter, tjafsar, gömmer sig. Då kommer vår lilla snart 3-åriga polis och ska säga till storasyster vilket gör det ännu värre. Till slut tappar jag det. Ibland känns det som det enda sättet att få dem att lyssna och bryta situationen, att jag höjer rösten. Vilket såklart leder till att jag får galet dåligt samvete och känner mig som världens sämsta mamma 🙁
Jag är mamma till 6 barn och jag lever efter devisen ”ramar och kramar”. För mig är det väldigt viktigt att våga visa känslor istället för att lägga locket på. Jag blir jättearg på mina barn ibland, likaväl som jag skrattar och gråter med dem. När barnen gör något som är fel (som t ex att slänga tallriken i golvet, förstöra saker, säga elaka saker till vänner/syskon) då säger jag ifrån. För mig är det uppfostran, att lära barnen vad som är rätt och fel, värdegrund, empati.
Men jag väljer också mina strider. Jag tycker också det är oerhört viktigt att prata med barnen. ”När du gör så blir jag arg, jag älskar dig men tycker inte om din handling”. Att prata om det som hänt är viktigt för mig, jag kan säga förlåt likaväl som jag förväntar mig att mina barn kan säga förlåt. Det är jättesvårt att vara förälder men också alldeles underbart ❤️
Känner också igen mig! Dottern är dryga tre och för mig handlar det mycket om att välja striderna. Men jag tycker absolut man kan bli arg för att markera att barnet gjort fel.
I vårt fall funkar det med rutiner och även att vi pratar mycket om vad som ska hända. Tex ”efter mellanmålet ska vi gå till parken, då kommer grannen med sin ståbräda men om du vill åka ståbräda får du åka på din egen.” Och så kör jag det om och om igen för att barnet förstår villkoren.
För min dotter har vi mycket situationer om att (inte) lyssna på vad vi säger… ibland är det som att prata med en vägg! Oerhört frustrerande! Där har jag inte kommit på något bra ”knep” ännu…
kämpa på! <3
Jag är mamma till 6 barn och jag lever efter devisen ”ramar och kramar”. För mig är det väldigt viktigt att våga visa känslor istället för att lägga locket på. Jag blir jättearg på mina barn ibland, likaväl som jag skrattar och gråter med dem. När barnen gör något som är fel (som t ex att slänga tallriken i golvet, förstöra saker, säga elaka saker till vänner/syskon) då säger jag ifrån. För mig är det uppfostran, att lära barnen vad som är rätt och fel, värdegrund, empati.
Men jag väljer också mina strider. Jag tycker också det är oerhört viktigt att prata med barnen. ”När du gör så blir jag arg, jag älskar dig men tycker inte om din handling”. Att prata om det som hänt är viktigt för mig, jag kan säga förlåt likaväl som jag förväntar mig att mina barn kan säga förlåt. Det är jättesvårt att vara förälder men också alldeles underbart ❤️
Hej,
Jag tycker det är bra att det kommer tidigt och att du hantera de bra. Barn lär sig från vad de upplever/ser och inte från vad de blir tillsagda. Jag var själv extremt trotsig som barn och har sedan varit nanny i 8 år medan jag reste, jobbade som coach och pluggade klart min utbildning i USA. Om det är något jag lärt mig från de olika culturerna i USA, Tyskland, Israel och Sverige så är det att barn söker gränser och regler. Det är de som gör att de växer till den de är och bli, precis som vi har lärt oss av våra misstag. Det är inget fel att sätta gränser eller sätra den i en timeout. Det är det som lär rätt och fel. Du gör ett jättebra jobb och fortsätt sätta gränser. Lycka till i USA och kör hårt. Kramar Stephanie
HELT okej att bli arg och tom skälla på barnen. Själv jobbar jag på förskola och när jag av någon anledning behövt höja rösten åt ett barn är jag också efteråt väldigt tydlig med att berätta VARFÖR jag blev arg och framförallt berätta att jag tycker om ”Kalle” men inte saken han gjorde.
Åh vad jag känner med dig när du skriver om samvetet när man tillåtit sig att visa för barnet att man blivit arg… Jag skriver tillåta för jag är så rädd att på något sätt såra eller göra mitt barn ledsen genom att själv visa mina egna känslor, i detta fall att jag blir arg. Men som du skriver, vi som förälder måste också få visa känslor och jag tänker att jag måste markera när det inte är ok eller när barnet gör saker som gör andra ledsna. Mitt barn är för det mesta en riktigt solstråle men han kan vara så bestämd och verkligen fresta ens tålamod…. Jag kan för det mesta ta de stunder han och vi (jag och min sambo) inte är överrens, men när man själv är trött då tar frustrationen och ilskan över. Och usch vad hemsk jag känner mig då. Men. Jag försöker att på bästa sätt och förmåga (mitt barn är snart 3 år) att förklara och visa genom gester, lek, och kroppsspråk att andra kan bli ledsna men också varför vissa saker är som det är (tex att man måste ha jacka när det är kallt ute). Jag tror inte på bestraffningar utan på dialog och att möta barnet där den är. Och att man som förälder inte behöver ”vinna” alla krig, utan tänker: kommer detta ha betydelse om ett par år eller bara i stunden?
Tack för en bra blogg, du skriver så klokt och bra.
Kram K
Läs kapitlet om Chloes ålder i Trotsboken! Hjälpt oss så mycket mentalt.
Tack för att du vågar skriva om det här! Min son är lika gammal som Chloe och jag känner så igen mig. Det är svårt! Jag blir också riktigt arg ibland och sjunker till hans nivå trots att jag vet att det inte tjänar nåt till just då. Jag brukar andas och försöka räkna till 10. Ibland upprepar jag för mig själv ”det kommer att gå över”. Det är okej att gå in i ett annat rum, jag gör det ibland. En kort stund för att andas. Jag brukar försöka säga nåt i stil med ”jag ser att du blir arg, det är okej att vara arg” osv. Gör han nåt dumt, typ tar sönder nåt (vilket typ aldrig händer, han mest bara skriker och gråter under sina utbrott) så säger jag ”du får vara arg men du får inte kasta saker”. Ibland har jag bara satt mig ner på golvet och sagt ”jag finns här när du behöver mig” och när han har lugnat sig brukar jag få komma nära och kramas och prata. Viktigt att prata om det efteråt tror jag. Särskilt om man själv höjt rösten och blivit arg.
Hans lillasyster som är 6 månader blir jätterädd i början när han fick sina utbrott men nu är hon van. Vilket kaos det kunde bli med två hysteriska barn ibland. Haha.
Min son får kan också låsa sig vid idéer. Ett tag fick han alltid fel färg på glaset trots att han själv valt och så skulle det bytas och hållas på men inget blev ju liksom bra och det slutade alltid med ett utbrott. Tillslut sa vi stopp, valt glas gäller och nu har han slutat med det.
Jag gick en kurs som heter tryggetscirkeln genom mitt bvc som jag varmt kan rekommendera om du får möjlighet att gå. Handlar inte just om trots men om att bemöta barn, att vara med dom i sina känslor, vägleda osv. Den har hjälpt mig jättemycket!
Usch va jobbigt med trots. Nu är ju min snart 12 så inte mycket trots just nu. Men jag bävar inför tonåren. Min son vet väldigt mycket när han var liten. Men bara mig. Mina armar var helt blåa efter hans bett. Dessutom slog han pannan i både väggar och golv. Alltid helt blå i den lilla pannan. Det var fruktansvärt.
Här kommer en fyrbarnsmorsars råd med nu vuxna, härliga ungar.
1. Belöna aldrig dåligt beteende. Visa bestämt men vänligt att det är du som bestämmer.
2. En timeout är helt ok. Mina barm fick gå in på rummet och dörren öppnades när jag öppnade den från utsidan. Ibland öppnade jag till ett totalt kaos då någon av dom kastat omkring det mesta av läsa inventarierna. Resultatet av det? Städa innan vi joinade resten av familjen.
3. Försök avleda så gott det går.
4. Rutiner. Jag var totalt beroende av rutiner. I gjorde nog det mesta likadant vad det gällde påklädning, mat, sova när dom var små.
5. Älska villkorslöst. Hon är en helt normal, härlig trotsig treåring. ❤️
6. Släpp skuldkänslorna när det rinner över. Du är bara en människa och det är bra för barnen att se alla dina känslor.
7. Glöm aldrig att du är en helt fantastisk mamma för dina fina, fina flickor och ni kommet att stångas många många gånger än och när dom sen är vuxna kommer du att kunna se tillbaka på den här tiden med ett leende och med en viss saknad. Då kommer förhoppningsvis barnbarnen och du får åter uppleva detta men på lite avstånd. Då kan man få vara den som inte behövt uppfostra ( ja inom vissa gränser förstås) och man plockar russinen ur kakan.
Stor varm kämparkram och det går över jag lovar ☺️ Sen kommer tonåren och då är detta ofta som en liten vindpust ??
Vår äldsta dotter, Ella, har varit trotsig i många år. Hon är 10 år nu och det har lättat, jag är dock såååå rädd för hur hennes tonår kommer att bli. ? Jag vet inte hur många gånger man slitit sig i håret, åkt på jobbet med en klump i magen för att man har blivit så arg. Det är verkligen så jobbigt och även om man känner och vet inom sig att man gör sitt allra bästa, är det dåliga samvetet så otroligt jobbigt att bära. Vi har läst böcker, varit på föreläsningar och lyssnat på poddar. Men i stunden, när hon varit så där galet arg, då glömmer man allt det där bra som man lärt sig. Och så blir samvetet ännu värre sen, när man kommer att tänka på alla borden. En vän sa till mig- Trygga barn trotsar Sussa! Skönt att veta att Ella är så trygg med oss att hon faktiskt vågar visa hur arg hon kan bli. Men, inte mindre jobbigt! Kämpa på Claudia. Vi är många som har det lika som dig. Vi gör vårt allra bästa och älskar våra små arga barn mer än livet själv! Kram till dig!
Så befriande att läsa. Har en treåring och ettåring. Känner igen allt du skriver. Ibland vill jag bara skrika ”är du helt dum i huvudet din elaka lilla pojke”.som tur stannar det som tankar. Det är helt klart utmanande ? tanken på att nummer två kommer hamna i trotsåldern ungefär samtidigt som den första lämnar känns inte upplyftande direkt..
Läs boken ”Barn som bråkar”!
Såklart man får bli arg även söm förälder tänker jag, man är ju människa! Och så tror jag att barn lär sig att hantera känslor även genom att observera dom hos vuxna. Och vi vuxna är ju inte alltid glada och tålmodiga, ibland blir man irriterad och ledsen eller arg. Och så länge man blir kompisar igen efter de kämpiga stunderna så är det okej tror jag 🙂 <3 Och jag tycker inte det är fel att markera ordentligt när barn gör helt tokiga saker, det är så man lär sig gränser, bara att kämpa på!!
Det är jättebra att gå en föräldrakurs. Brukar finnas erbjudande på BVC, förskolor, skolor eller öppen förskola. På föräldrakursen får man träna på och lära sig hur man kan hantera de här situationerna. Ett plus är oxå att man får möjlighet att prata med andra föräldrar i samma situation.
Lycka till!
Tycker att vår dotter börjar visa tecken på trots redan nu och hon är bara ett år gammal, haha! Vi brukar skoja och fundera hur de ska bli sen då den riktiga trotsen kommer! 🙂 världens ljuvligaste tjej men med stor vilja och väldigt envis! Har en fråga som egentligen berör något helt annat, nämligen amning. Dottern ska nämligen bli storasyster i sommar och åldersskillnaden blir ca 1 år och 5-6 månader. Jag ammar henne fortfarande och hon visar inga tecken på att hon skulle vilja ge upp de. Har försökt minska i och även försökt ta bort det under natten men då kommer utbrotten. Hon blir väldigt arg och frustrerad då hon inte får amma. Och det vill jag inte. Amningen är så mysig och det är ju vår stund. Funderar hur du gjorde? Var det så att du ammade tills Celeste kom? Ammade du båda tjejerna sedan eller hur lyckades du sluta med Chloe? 🙂 barnrådgivningen tycker jag ska sluta amma och att jag absolut inte fåt amma henne tills sömns på kvällen eller amma henne under natten längre.. de e ju lättare sagt än gjort 🙂
Om du inte vill sluta amma så kan du tandemamma när bebis kommer.
Det man ska tänka på i början är att bebis får först och sedan syskonet. Gå in på Amningshjälpen på Facebook så finns det massor av bra tips & råd för tandemamning.
Du är inte ensam, varken om barn med trots eller dina känslor!
Jag för också ibland lämna situationen för att andas lite för att, precis som du beskriver, inte säga något dumt eller onödigt. Jag blir också arg ibland, speciellt när trotset/envisheten riktar sig mot något som kan vara farligt för min 3åring och jag flera gånger varnat och förklarat.
Säger ofta: du får vara arg men vi skriker inte eller slåss. När du vill prata om det så kom till mig, jag sätter mig på soffan så länge.
Ibland kan man kompromissa, välja att inte ta striden just då men ofta väljer jag att ta striden för att hon inte ska tro att sitt beteende är okej och att man får sin vilja igenom bara för att man skriker eller frågor 20ggr på rad. Försöker hålla ut och tycker att steget att just lämna situationen (när man är hemma) för att det kan vara det bästa man kan göra!
Var stark och försök att njuta av stunderna utan trots och bråk lite extra för att hitta styrkan!
Som jag känner igen mig! Har en son som blir 3 i april och trotsen, som har kommit och gått sedan han var 1 1/2, har superintensifierats de senaste veckorna! Utbrotten kan hålla på i vad som känns som en evighet och minsta lilla kan sätta igång en explosion av känslor. Pick your battles säger dom. Han ville ha pyjamas på sig till dagis, okej gör så (hade jag sagt nej så hade utbrottet kommit garanterat) är ex på en battle jag låter honom vinna. Däremot om han slåss, puttas eller slänger saker – då ger jag mig inte. Markerar att det inte är okej och låter honom ha sitt utbrott. Oftast när det är över så går det att prata om varför man blev arg, varför det inte är okej och så kramar man bort det jobbiga. ❤️ Tufft är det, gäller bara att andas och ta sig igenom det. Stor kram!
Vårt tredje barn blir tre i juni. Fy sjutton hur mycket porslin och glas som gått sönder med den här ungen! Hur kan man vara så trotsig? Och eftersom de andra inte varit på samma sätt så VET jag att alla inte har det så här och då kommer de där tankarna att vad är det för fel på mitt barn?! Eller har jag för lite tid för honom? Är det hans sätt att visa att han vill ha min uppmärksamhet? När jag är trött, vilket man blir när man fortfarande inte får sova på nätterna, så har jag inget tålamod och då kan man bli så arg!! Och när ska det gå över? Jag minns inte när det började och jag vet inte vad som är trots och vad som är envishet hos ungen men jag hoppas verkligen att han lugnar ner sig! Skönt är att just nu är 6 och 8åringen riktigt behagliga? Tack för att jag fick skriva av mig och tack för att du är du❤
Kan ju börja med att skriva att du absolut inte är ensam! Jag har en 11-åring, en 9-åring, en snart 2-åring och en nyfödd så ibland känns det som att vi har alla former av utmaningar utom tonåren (ännu) här hemma. ?
Jag har också alltid valt mina strider. Vissa saker kompromissar vi aldrig om, som tex när de inte vill ha bilbälte eller cykelhjälm, där finns inget att diskutera. Men vägrar de tex att äta viss mat i perioder så har jag ofta låtit det vara, men inte gjort någon grej av det. Min äldsta dotter vägrade tex under en period (runt 2-3 år) äta annat än filmjölk och smörgåsar. Och efter några fajter så lät vi det vara, vi visste ju att hon inte skulle svälta och valde att avdramatisera de här med mat helt och hållet.
Sen har vi alltid varit konsekventa med att ett ”nej” aldrig kan bli ett ”ja”. Har vi sagt nej så är det nej. Vi ändrar oss inte fram och tillbaka. Ibland får de som de vill och vi gör undtantag från vardagen (tex att busa och äta glass innan middagen nån gång) men har vi sagt nej så är det nej. Får barnen aldrig höra ett nej eller ta en motgång känns det bara som att man gör dem en björntjänst.
Sen tycker jag det är synd att så många föräldrar får dåligt samvete för att man tycker ungarna är skitjobbiga ibland och att man tappar tålamodet ibland och fräser/skriker åt dem. Varför måste vi så ofta ses som superkvinnor som aldrig tycker nåt är jobbigt? ALLA föräldrar vet ju att trotsåldrarna kommer och att man ibland är skittrött och arg. Men ändå ska det mest visas upp en perfekt fasad. Synd tycker jag.
Ditt sätt att reagera verkar hur normalt och sunt som helst! Jag är SÅ TRÖTT på föräldrar som inte säger till sina barn -vilket ibland kan betyda, måste betyda, att man blir arg på dem. Höjer rösten, visar med sitt kroppsspråk att man är arg. Hur ska de annars lära sig rätt och fel? Små barn går inte att resonera med, de behöver lära sig var gränsen går genom att ha föräldrar som tydligt visar den! Att säga ” nu är jag arg” och inte LÅTA arg -hur tänker man då? Nej! Åh jag går verkligen igång på detta och skulle kunna prata om detta hur mycket som helst 😉 men sammanfattningsvis så förstår jag inte hur det kan vara tabu att bli arg på sina barn?
Håller helt med! Blir galen på vissa föräldrar! Min kusin har en son på snart fyra och hon tar aldrig några strider med honom. Verkligen aldrig och han börjar bli mer och mer vidrig (hemskt att säga om ett barn men tyvärr är det så). Sen bortförklarar hon ofta hans beteende med att han så väldigt stark vilja. Bullshit säger jag! Ungen har i princip aldrig fått höra ett nej så klart som f-n att han inte vet hur han ska hantera det då. Så ansvarslöst med så slapp uppfostran och sen bortförklara det med ”stark vilja”….
Förstår dig precis!! Precis. Och ja, det finns vidriga barn -som skapats av slappa föräldrar. Vet tyvärr för många föräldrar som ursäktar sig med att säga att barnen har ”stark vilja” ”så envis” ”han vet inte hur han ska hantera sin ilska” bla bla bla…
Vi har de precis likadant. Vår dotter fyller 4 i juni och har hållt på o trotsa sen hon var runt 2,5 år.
Det bryter ur när man minst anar och ibland känner man direkt på morgonen att idag blir en sån dag.
Hon skriker o slåss o sparkas o gråter. Ja allt man kan tänka sig. Ibland håller de på i vad som känns en evighet o ibland får se över lila fort som de kom.
Mitt dåliga samvete kommer väldigt ofta. Ibland är de svårt att hålla tyst när det bråkas om precis ALLT. Jag tycker det är hemskt när jag blir arg och skäller på henne. O tänker men herregud hon är ju bara ett barn. Hon kan ju inte veta att det är fel att göra si eller så. Känner mig som världens sämsta mamma och undrar vissa gånger vad jag gett mig in på.
Och nästa ögonblick är hon heeeelt underbar o kommer o kryper upp i famnen i säger mamma jag älskar dej. Då är alla dom jobbiga stunderna glömda för en stund.
Kram till er. ?