Claudia Galli Concha

Jag har ju aldrig berättat om hur Manuel friade till mig. Jag vet inte varför jag aldrig har skrivit om det för i och med att det var en helt magisk dag i mitt liv så känns det som att det verkligen är en historia som måste berättas.

Det var på min födelsedag 2011, den 3:e augusti, jag och Manuel hade varit tillsammans i lite mindre än ett år, var galet kära (då också;)), hade vår lilla rumänska prinsessa Kitty, bodde i andrahand i en lägenhet som vi hyrde av min syster och hade bjudit över min familj för att äta lite tårta på vår innergård på förmiddagen.

Det var ett jättemysigt kalas med mamma, syskon och syskonbarn men efter ca en timme så gav Manuel mig ett kuvert och sa att det det var min födelsedagspresent. Jag öppnade och där låg ett fint kort där det stod at vi skulle äta en födelsedagsmiddag på Restaurang di Trevi, jag hade aldrig hört talas om den men tänkte att Manuel hade säkert hittat något fint.

Han tittade på mig och sa att vi var tvungna att avrunda för vi skulle iväg, Di Trevi låg inte i Sverige…jag förstod ingenting men Manuel sa att jag skulle packa en väska med kläder för tre dagar, någon finklänning och sen sommarkläder. jag blev såklart helt nervös och förstod ingenting och tyckte att det blev lite jobbigt att inte veta vad som skulle hända…jag var helt enkelt inte så van vid överraskningar då, nu efter 6 år med Manuel har jag vant mig, haha.

Men jag packade min väska och alla syskonen gick hem och vi satte oss i bilen och åkte iväg, Kitty var med i bilen, Manuel sa fortfarande ingenting om vart vi skulle, plötsligt befann vi oss vid Odenplan och på gatan står vår hundvakt som vi brukade ha åt Kitty när vi reste, världens bästa Martina, hon tog glatt emot Kitty och var lika hemlighetsfull som Manuel var…

Bilresan fortsatte och efter ca 30 minuter var vi på Arlanda och jag förstod att vi skulle resa…det knöt sig i magen av pirr och nervositet och ovisshet.

Vi checkade in och jag letade efter ledtrådar överallt men det var omöjligt att få reda på vart vi skulle och Manuel hade sånt pokerface, jag tror att jag hann fråga på varenda destination och han avslöjade ingenting. Men till slut stod vi vid gaten och då såg jag…ROM!

Vi skulle till Rom, som jag hade drömt om så länge, trots att jag är halvitalienska så har jag aldrig lyckats ta mig till Rom, men nu skulle vi dit och det var min födelsedag och jag reste med människan jag älskade mest och det hade inte kunnat bli bättre…

Väl framme i denna magiska stad satte vi oss i en taxi, jag satt som ett barn på julafton och tittade ut genom rutan och på den här staden som var precis så vacker som jag hade tänkt mig.

Vi kom fram till hotellet…OMG! Grand Hotel Via Veneto.Ett hotell inrett av Bulgari…så otroligt lyxigt…det lyxigaste hotellet jag någonsin har sett.

Vi checkade in och kom upp på rummet som var sådär fint som man bara kunde tänk sig. Manuel sa att vi skulle göra iordning oss snabbt så att vi inte skulle bli av med vårt bord, i samma sekund knackade det på dörren och det kommer in en kille med rosa champagne och jordgubbar doppade i choklad (mina favoriter!), och min älskade man bara ryckte på axlarna och log sitt magiska leende…vi skålade och njöt av några jordgubbar innan vi gick.

Vi gick långt, jag hade höga klackar och zickackade mig fram på kullerstenar, det var en underbar promenad och jag var så varm i hjärtat av kärleken i att Manuel hade gjort allt det här för mig som en överraskning, planerat och organiserat, han hade till och med fixat med inspelningarna av Fjällbackamorden så att jag kunde komma ner till repetitionerna en dag senare, hur fint är inte det!?

Efter ca en halvtimme kom vi in i en del av Rom som kändes gammal, trånga gator, och fantastiskt vackra hus. jag frågade flera gånger var restaurangen Di Trevi låg, Manuel sa hela tiden…-Det ska vara här någonstans. Vi letade lite till och plötsligt öppnade gatan upp sig och framför oss låg Fontana Di TreviNi som har varit där ni vet…det är en helt fantastisk plats, sagolik, och det är en väldigt fin stämning där.

Vi gick och satte oss vid ena sidan av fontänen och njöt av hur vackert det var och av att vi var där tillsammans och såklart att det  var min födelsedag…Plötsligt säger Manuel – Det finns ingen restaurang som heter Di Trevi här.

Sen reser han sig upp och där någonstans blir allt lite suddigt för mig, han tar upp något ur sin ficka och jag känner som att jag tappar andan en liten stund, han håller fram en ask med den vackraste ringen jag någonsin har sett, han tittar på mig med dom där ögonen som jag tycker är dom vackraste ögonen jag någonsin har sett…- Vill du gifta dig med mig?

Jag tror att jag började på mitt JA! innan han ens hade sagt färdigt meningen, eller så är det bara så jag minns det, men jag lät honom veta väldigt snabbt att jag inte ville någonting hellre än att gifta mig med honom.Plötsligt var vi huvudpersonerna i filmen om vår kärlek och alla andra som var vid fontänen var statister i filmen om vår kärlekssaga…eller det var iallafall så det kändes för mig, haha.

Det var en magisk dag i mitt liv, jag blev friad till av mitt livs stora kärlek och hela överraskningen…jag kommer aldrig glömma den där dagen.P & K Claudia