Inatt drömde jag en så där jobbig dröm som gör att man vaknar helt kallsvettig och har ont i magen. Jag vet inte VEM jag drömde om, eller jo, jag vet hur han såg ut men det är ingen jag känner. Men alla känslorna i drömmen var så jobbiga. Jag drömde att vi var på något konstigt ställe, ett slott eller det var iallafall stora lokaler, tomma lokaler och den här killen var jättetrevlig och charmig och jag tänkte i drömmen att det var en härlig kille. åh, det var en så jobbig dröm vänta…jo, ni vet hur det kan vara i drömmar att man är medveten, alltså det är jag och jag har mitt liv och min familj men sen är allt annat hittepå men det fattar inte hjärnan…åh, det här blir säker flummigt men det jag vill komma fram till är att jag då i drömmen märker att den här killen gör några försök till att flirta och jag tycker att han är charmig men tänker hela tiden att det inte är aktuellt, att jag har Manuel och att jag absolut inte skulle och så vidare, och så plötsligt så kysser vi varandra och i drömmen tänker jag NEJ, varför gör jag det här! Så otroligt onödigt! Nu måste jag ju berätta för Manuel och han kommer att lämna mig, det var det ju inte värt och sen kommer jag inte ihåg mer än att jag vaknar. Kallsvettig och med magont. Och dom första vakna sekunderna går ut på att komma på att allt var en dröm. En jättejobbig dröm. Och såklart en oerhörd lättnad att det inte var sant.
Sen ligger jag kvar och tänker. Fy. VILKEN ÅNGEST. Jag hade haft en sån fruktansvärd ångest om det hände. Och jag hade nog känt precis som jag gjorde i drömmen. Så fruktansvärt ONÖDIGT! Jag skulle, även om Manuel skulle kunna förlåta mig, ha så otroligt svårt att förlåta mig själv. Jag skulle älta och älta och ångra mig och ångra mig och fy, nej…
Jag har alltid haft nolltolerans när det kommer till otrohet. Jag tror att förtroendet som bryts är svårt att bygga upp igen. Iallafall om jag känner mig själv. Jag trodde att tankarna kring det skulle förändras när vi fick barn men det har dom inte. Och även om vi ”bara” pratar om en kyss. För mig blir det större än så. Det är en handling som talar för större saker än själva kyssen, var tankarna har varit…förtroendet…respekten.
Hur tänker ni kring det här med otrohet?
Jag skulle gärna höra hur ni tänker, för på det sättet som jag tänker med nolltolerans är ju för mig det enda rätta men samtidigt är det ju otroligt mycket som står på spel när man har barn och familj. Ska man tänka annorlunda då? Ska man bli mer tolerant?
Vad är otrohet för er?
Nej, nu måste jag gå och kramas med Manuel, haha, fy vilken jobbig dröm!
P & K Claudia
★
Hu , jag fick nästan ångest själv av att läsa. Har haft liknande drömmar, även om de är få..både att jag själv gjort dumt men även att min man gjort det. Vaknat både ledsen och arg och verkligen fått tänka till om det verkligen hänt. Känslan i kroppen är jobbig att få bort..
Jag har nolltolerans också, kan även känna att en kyss är så känslosam mot vad ett ”ligg” kan vara så det skulle nog vara värre med kyssar…tror jag. Förstår Fridas tänk nedan på något sätt, även om jag tror jag rent instinktivt nog skulle rya och tacka för mig…kanske. Hoppas jag aldrig hamnar där…ska genast gå och pussa på maken.
Drömmer jag om detta i natt är det ditt fel Claudia ?
Jag tycker inte att det är så enkelt. Jag tyckte det när jag var yngre men livet är ju komplext som fasiken. Jag tycker att det måste finnas utrymme för kriser, katastrofer, utmaningar, kaos. Jag tycker inte att otrohet kan definieras så svart eller vitt. Om en av oss kysser en annan då är vi i kris, för vi gör inte så i vårt förhållande. Men efter många år med samma man, genom stora äventyr och katastrofala förluster så har jag blivit väldigt ödmjuk inför vad vårt löfte till varandra faktiskt handlar om. Så länge vi vill vara i varandras liv och jobbar för det, då är det min vägvisare. Mitt förtroende skulle inte braka samma fullständigt över en kyss, det skulle det inte. Sårad och arg skulle jag bli, men skilja mig skulle jag inte göra. Inte för det.
Men det sagt så är vi monogama och det kommer vi att förbli, men livet kan kasta de mest oväntade smockor i ens väg, och så länge han och jag tar dom tillsammans så. Ja. Det är det viktiga för mig.
Vad är värst ? En förälskelse där det inte leder till något fysiskt eller ett one night stand där man aldrig ses igen? Jag och min vän diskuterade detta före barn och var rörande överens om att det sista var helt klart värst. Idag är jag inte så säker. Livet förändras. Villkoren förändras. Det är svårt att leva tillsammans ett helt liv. Genom kriser och barn och förändringar. Men om man vill det så tror jag att man måste leva med en ödmjukhet inför allt som kan tänkas komma. Så är det iaf för mig. För oss. Och jag är tämligen säker på att vi kommer leva tillsammans i alla våra dagar.
Jag har alltid tänkt att ”det jag kan berätta hemma är okej att göra”. Så en kyss för mig skulle vara en otroligt stor grej & jag har svårt att se hur jag skulle kunna både förlåta mig själv om det var jag eller om min make skulle göra så mot mig.
Leila Dahl, en kristen artist, var med om att hennes man var otrogen & dessutom fick barn med den andra kvinnan. De gjorde ett nytt försök men under det blev den andra gravid. Då tog det slut. Hon har skrivit en bok om detta som är väldigt intressant & väcker många tankar.
Håller med dig fina du!