Imorgon är det sista dagen på filmprojektet jag har varit i Stockholm för den här veckan. Det har varit så roligt och logistiken med barnen har gått så bra!
Jag har haft med mig Elsa varje dag, Elsa är min systerdotter som är som en ängel med barn sen har Manuel varit här två dagar och två dagar hade jag med mig mamma. Jag vill alltid att tjejerna har varsin person att vara med, i och med att Chloe är krävande på så sätt att hon kräver mycket uppmärksamhet och uppassning så känns det taskigt att Celeste bara ska få hänga med, så en med Celeste och en med Chloe, det kräver lite planering men det är det värt.
Andra dagen vi filmade så var Chloe med på plats en stund. Hon älskar ju uppmärksamheten och vill gärna vara i centrum. Så när vi skulle spela in slutscenen i en av dom små filmerna vi har gjort så ville hon absolut vara med. Hon stod mellan mig och Ralf som jag spelar emot och ville inte gå därifrån. Det resulterade i att hon fick vara med och hon gjorde succé. Flera i teamet sa; Hon kommer ju att bli skådis! Jag skrattade och sa -Kanske det.
Men när jag kom hem så slog det mig, hmm, vad skulle jag säga om Chloe kom om typ 15 år och sa att hon ville bli skådis?
Det är svårt…det är kanske inte en drömbransch, jag älskar den men man har ju fått ta många nej och avvisningar. Jag har många gånger blivit väldigt besviken och ledsen över jobb jag hade velat ha men inte fick. En ängslan över att inte vara rätt, över att passa in? Att försöka vara en typ som man tror att andra vill ha.
Nej, det är inte en optimal bransch på det sättet och det skulle göra så ont i mammahjärtat att se henne besviken. Samtidigt som jag har älskat mitt jobb så mycket under alla år, det bra har överskuggat det dåliga, alltid.
Så om det nu skulle bli så att hon ville bli skådis så skulle jag nog bara supporta och säga – You can do it! Som jag kommer att säga om alla hennes val. Vad än som gör henne lycklig!
P & K Claudia
