Jag rannsakar mig ofta, så ofta jag kan. Jag stämmer av, kollar av, känner av.
Jag vill att allt ska kännas bra, som att vi är på rätt väg med livet.
Om man upptäcker fel och brister i tid så är det så otroligt mycket lättare att rätta till, just därför så är jag uppmärksam på…livet.
Vi lever ju som vi gör i vår familj. Jag är hemma med barnen. Barnen går alltså inte på förskola och planen är att dom inte ska göra det (det här vet ni ju redan men om det har tillkommit nya läsare som inte vet).
Vi har valt det. Jag har primärt valt det. Manuel var ett tag inne på att vi skulle sätta tjejerna på förskola, jag skrev till och med upp oss på kö, men jag visste hela tiden hur jag ville lägga upp det, hur mitt drömscenario var.
Det här är mitt drömliv. jag lever precis så som jag har önskat.
Jag är med barnen från det att dom vaknar tills dess att dom somnar, sen jobbar jag på kvällarna, det är så det ser ut. För att jag vill.
Men det är en reaktion som vi får ofta som jag tycker är väldigt intressant, eller det är snarare Manuel som får den, inte så mycket jag, men när han pratar med andra om vårt liv så får han ibland frågan: Men när ska Claudia få göra det hon vill? Nu är hon med dig och tar hand om barnen, men sen då?
Den frågan dyker upp ibland och jag har inte reflekterat så mycket över den tidigare men nu har det slagit mig…när folk frågar så…vad utgår dom ifrån?
Att Manuel har valt att det ska vara såhär men sen inte är beredd att vara hemma med barnen själv? Att den lotten föll på mig? Jag tycker att det är intressant att det inte slår dom här människorna att jag kanske faktiskt vill vara med mina barn 24/7, att jag har valt det.
För så är det. Jag har helt själv valt att vara hemma med mina barn. Hade jag inte velat det så hade dom gått på förskola, så enkelt är det. Offrar jag mig? För Manuel? Nej, verkligen inte. Offrar jag mig och min karriär för barnen? Nej, verkligen inte det heller. Lever jag mitt drömliv som jag vill…JA!
Det här är, som jag så ofta skriver, ett riktigt drömliv för mig. jag vill inte ändra på något.
Jag vill bara fortsätta såhär. Och jag offrar mig varken för min man eller mina barn.
Jag lever för dom, ja, men jag offrar mig inte. Det är en skillnad
Det är jag så otroligt säker på hur mycket jag än rannsakar mig själv.
Puss! / C
Jag har också valt att vara hemma med våra barn, nu 5 och 3 år gamla. Det var mitt val och jag njuter för det mesta av chansen att vara hemma med dem och våra mysiga dagar. Jag tror också att det är jättebra för iaf våra barn att få växa upp i lugn och ro. Jag vänder mig mot den fanatiska övertron på barns ”behov” av förskolan som råder i Sverige. Barn behöver inte förskola i normalfallet, i mitt tycke.
MEN så här några år senare så kan jag säga att det varit skadligt för min och makens relation att leva så här olika liv som vi gör. Framför allt maken har så svårt att värdesätta allt mitt JOBB med barnen och det skapar bitterhet från min sida. Min man har inte ett så flexibelt jobb (som din man, Claudia), och är alltså borta mycket från oss andra 3. Jag har heller ingen ”egen” inkomst (som du, Claudia). Dessutom så är ju barnen såklart väldigt anknytna till mig eftersom jag ammat länge och har tagit i princip allt ansvar för rutiner osv, den klassiska familjeprojektledaren är jag. Så det blir tyvärr ofta att mannen halkar efter lite.
SÅ med några års erfarenhet så måste jag säga att från barnets perspektiv så tror jag på att vara hemma så länge en kan men jag tror att en måste passa sig noga så att en inte halkar in i gamla ingrodda könsroller som tidigare generationers kvinnor kämpat sig ur!
Så märkligt att det ses som att ”offra” sig att vara med sina barn. Jag har också valt att vara ”hemmaförälder” och är med barnen 24/7 och älskar det. Så underbart med din blogg som lyfter det här med att göra val som går emot vår svenska norm!
Härligt att du går din egen väg, en sak jag undrar över är hur ni tänker kring inlärandet? På förskolan idag så lär sig barnen en hel del förberedande saker inför skolan, som siffror att börja skriva mm, har du något du följer så att de inte ska hamna efter tills de börjar skolan eller hur tänker ni kring det?
Kram
Vi har en plan för det såklart, vi tränar på att räkna och alfabetet varje dag just nu:).
Kram!
Det finns ingen lag på att barn måste läsa och skriva innan skolan börjar så chill…. i skolan ska man lära sig det, inte i förskolan. Finns absolut ingenting negativt med att vara hemma med barn, och bästa är att man inte behövet utsätta sitt barn för alla smittor en gång i månaden minst, som snurrar runt på alla förskolor.
Jag ifrågasätter inte Claudias val och tycker att hon gör helt rätt i att följa sitt hjärta och skapar en kärleksfull och nära relation till sina barn. Jag själv, som har haft en urusel uppväxt där allt som kallas närhet och kärlek saknats, tror verkligen att den kärlek tjejerna får är bland det finaste jag sett! Hade alla fått det de får som barn, närhetsmässigt etc, så hade nog världen sett sååå mycket bättre ut. Trygga individer blir i regel inte elaka, arga och bittra och ställer till det för sin omgivning.
Däremot motsätter jag mig din kommentar lite Susanne. Det är, som jag ser det, en av de få sakerna som kanske är lite mindre bra med att barn inte går i förskola. Ur mitt perspektiv är det mer hälsosamt än dåligt att barn utsätts för alla dessa bakterier för att bygga sitt immunförsvar inför framtiden. Tror att det finns mycket vinning i att utsättas för alla dessa bakterier. Förstår du/ni min tanke?
/Linda
Klart du ska då du har möjligheten och har ett jobb där du mycket kan påverka dina tider ☺
De flesta av oss har inte den möjligheten att leva på en lön eller de som är ensamstående till hundra procent kan inte leva på inget?
Jag tror det faktum att vi idag pratar väldigt mycket om att kvinnor får offra sin karriär, sina jobb, vara den som alltid vabbar, den som inte kan gå ut med vänner mm. så därför blir nog många förvånade att du valt det livet själv.
Jag var hemma heltid med vår 2åring efter att vi flyttade till Manchester men det fungerade inte alls för mig hur mycket jag än älskar min tjej!
Det gjorde vår relation sämre och jag är en mycket bättre mamma när vi inte umgås hela tiden.
Ja! Precis! Det är så olika för alla och vill man inte vara hemma med barn så ska man ju givetvis inte vara det, då blir det inte bra. Kram!
Så härligt att ta vara på tiden och njuta i nuet. Skulle gjort detsamma alla dagar alla år mina barn var yngre om möjligheten funnits. Vad stressar vi efter – tiden går så fort, ibland gör det ont i mitt hjärta att mina barn blev stora så fort – ändå har jag varit en närvarande mamma men med jobb och många måsten. Du gör helt rätt att följa ditt hjärta och vilken förmån att kunna bo utomlands bara sådär för att man vill !! Dina tjejer är så fina, kram
NI gör något fantastiskt för era barn, NI väljer att vara med era barn som NI valt att sätta till världen. Blir så ledsen när jag hör så många föräldrar längta till vardagen bara för att då är barnen på förskolan, de orkar inte med sina barn så de längtar till att bli av med dom. Förskolan är en otroligt stressande miljö där väldigt många barn ska dela på få vuxna som oftast själva är sjukligt stressade,
Såklart måste majoriteten av föräldrar ha sina barn på förskola när de arbetar, många har inget val. Men idag kastar många in sina små ettåringar på förskola 40 timmmar i veckan fast de är hemma med småsyskon eller är arbetssökande. Önskar fler tänkte lite mer som er! Ni är bäst för era egna barn…..ALLTID
Och att ni passar på att uppleva världen tillsammans med barnen medans ni kan, fantastiskt!
Jag gillar egentligen de här inläggen av Claudia. De är sprudlande och härliga. Men anledningen till att jag också ogillar dem är kommentarer som din. Vad ger dig rätten att lägga dig i vad andra gör? Kan man inte vara glad åt sitt val utan att skuldbelägga andra? Kommer aldrig förstå detta fenomen, som främst kommer från mammor, det här att tävla i vem som är bäst.
Problemet idag är att det ”rätta” är att dela upp sina dagar och tider. ingen vill helst vara hemma och varför man ens skaffar barn idag vet jag inte…. Men om man nu önskar att stanna hemma med barnen (jag var hemma 3 år med mina, alltså hade två tättinpå varandra så det blev tre år sammanlagt) så får man höra ”vad gör din man, är inte han med i det hela, tar han ansvar…” Alltså jo han tar sitt ansvar, men jag tar mer för att jag VILL. Jag vill inte släppa taget, jag vill inte släppa de, jag vill inte missa den där tiden med när de är små och som man alltid kommer att sakna. Och inte ska man behöver ursäkta sig för det? Man gör väl vad man vill i sitt liv va? Är det inte det livet är tillför, att leva det som man vill.
Såna här åsikter har jag aldrig förstått mig på. Jag VILL! Jag har RÄTT! Är man överens så fine! Varje famlij bestämmer över sin egen situation. Men mammor som egoistiskt alltid hävdar sin rätt kan ju lika gärna skaffa barn med en spermadonator, om man bara är intresserad av att bestämma själv. Jag har varit hemma lite mer än ett år med varje barn oh min man har tagit 6-7 månader med varje. Jag älskar att vara mammaledig och hade gärna kunnat vara hemma 2-3 år, men vad ger mig rätten att ta ifrån honom (som ju är lika mycket förälder som jag) tid med sina barn? Då tänker man ju bara på sig själv och inte på sin man och sina barn.
Inget mot dig Claudia, ni verkar ha landat i vad ni båda vill i er famlij, och verkar ju också ha den typen av jobb att ni är mycket med barnen båda två.
Som sagt, är helt för att varje famlij ska bestämma själv. Men kommer aldrig förstå egoistiska mammor som roffar åt sig allt och inte släpper in pappan.
Men man tar väl inte från någon man ger väl sitt barn?
Man ger barnet sin tid. Att pappan också ger utesluts ju inte för att mamma är hemma?
Resonemanget haltar betänkligt. Egoism är väl just att tro att det finns något slags svar på hur mycket kärlek och närvaro ett barn kan härbärgera.
Mamma är där och pappa är där. Vad mer behöver barnet?
Du diskuterar allt ur ett vixenperspektiv som barnet inte alls har.
Var hemma tre år per barn. Älskade varenda sekund. Nu är de snart vuxna. De har en lika fin relation m sin pappa som med mig.
Men man tar väl inte från någon man ger väl sitt barn?
Man ger barnet sin tid. Att pappan också ger utesluts ju inte för att mamma är hemma?
Resonemanget haltar betänkligt. Egoism är väl just att tro att det finns något slags svar på hur mycket kärlek och närvaro ett barn kan härbärgera.
Mamma är där och pappa är där. Vad mer behöver barnet?
Du diskuterar allt ur ett vixenperspektiv som barnet inte alls har.
Var hemma tre år per barn. Älskade varenda sekund. Nu är de snart vuxna. De har en lika fin relation m sin pappa som med mig.
Förstår inte alls vad du menar. Jag menar familjer där mammorna roffar åt sig hela föräldraledigheten trots att pappan också vill vara hemma. Min man sa redan när vår första låg i magen att han absolut ville vara pappaledig minst ett halvår. Skulle jag haf rätt att neka honom då? För att jag vill ha alla dagar? Då struntar jag i hans känslor, berövar honom föräldraledighet och berövar barnet dagar med sin pappa. Så ja, det är egoistiskt och helt galet. Vem vinner på det? Bara mitt dumma ego. Jag skaffade barn med en man jag älskar och som jag vill fela föräldraskapet med. Inte med en spermadonator som ska ge mig barn som bara jag bestämmer över,
Men om nu pappan verkligen vill vara hemma så säger han väl det? Får man ju utgå ifrån i alla fall.. Min man har varit supertydlig med att han vill vara hemma med vårt barn så där hade jag inget att säga till om. Så nu är han hemma och jag jobbar!
Sen förstår jag inte hur mamman kan ”roffa” åt sig alla föräldradagar när de delas upp lika mellan föräldrarna nuförtiden? Pappan måste isåfall ge dagar till mamma och då har de väl kommit överens om det? Det låter på dig som dessa pappor är som mähän som inte vågar säga vad de vill och kvinnan bestämmer över dem, tror inte det är fallet i de flesta fall 😉
Word!
Håller med dig helt och hållet! Egoistiska mammor som anser sig vara ”den bästa” för barnet.. Struntprat. Det finns lika många fina pappor som kan/vill vara hemma med sina barn.
Claudia, du behöver inte måla upp bilden av dig som martyr. Är det någon i er familj som offrar sig(lite knasigt ordval av dig tycker jag) så är det Manuel. Han offrar sin föräldraledighet och han offrar att ensam få spendera flera sammanhängande dagar med sina barn. Han offrar att själv få skapa rutiner med barnen och ha en vardag ensam med dom. Men det är hans val, ert val.. Och alla verkar nöjda, men snälla sluta måla upp bilden av dig som martyr och att du offrar något. Du har ju dragit vinstlotten. Det är Manuel som går miste om något så häftigt som en längre föräldraledighet med sina barn.
Martyr? Vad pratar du om? Jag skriver ju att jag absolut INTE offrar mig! Att jag gör det här för att jag verkligen vill…eller du kanske inte läste hela inlägget?
Du/ ni utstrålar sån otrolig värme, styrka och glädje. Jag tycker att ni verkar leva ett liv på ett fantastiskt sett. Heja er! ???
Heja er som går er väg! Det är så otroligt motiverande och öppnar för mycket nytänkande för mig att du visar upp att det visst går att leva som ni gör. Heja er!
Jag kom att tänka på ett citat jag läst på en vägg vid ett universitet, ”bara döda fiskar simmar med strömmen, så fortsätt du åt ditt eget håll”
Verkligen ett drömliv! Om fler hade tänkt och prioriterat som du, så hade kanske vårt samhälle sett annorlunda ut. Barn sätts på förskola innan de ens kan gå och träffar f-personalen mer än de träffar sina föräldrar.. Så fel. Men det är bara min åsikt 🙂 Forsätt o va med dina barn. Tid är det bästa man kan ge dem❤️
Jag förstår dig i ditt val att du vill spendera 24/7 med dom för jag gör själv samma sak med mina två döttrar Jennifer på 2 år och Cassandra på 1 år ?. Jag har valt att inte lämna mina barn på dagis heller för jag älskar detta att gå spenderar hela dagarna med mina barn så då har jag valt att jobba nätter så jag får dessa dagar med barnen. Och det är så värt de ångrar inte en sekund! ??