Är det verkligen så jobbigt att ha barn?
Jag trodde aldrig det här inlägget skulle läsas så många gånger och diskuteras så friskt som det gjorde. Jag bara tänkte högt och plötsligt hade jag ca 100 kommentarer. Nu är det ju två år sedan jag skrev det här och jag skriver inte check på allt längre.
Jag tror till exempel att det inte spelar någon roll om du har jobbat för att bli gravid eller inte när det kommer till inställningen att det är jobbigt att ha barn. Jag tror att det beror mer på vem man är som människa.
Men en sak som är kul när jag läser kommentarerna nu är dom dom raljerade över mig och min inställning med ord som, det där är lätt att säga när du har ett barn…vänta du…kom tillbaka när du har två…
Nu har jag två och jag tycker fortfarande inte att det är jobbigt att ha barn. Och jag säger inte det som någon Moder Theresa. Jag är helt ärlig. Jag tycker att det är så roligt. Jag har ju i princip samma liv men dom två människorna som är kortare än en meter som alltid är med mig gör ju allt så mycket roligare!
P & K Claudia 
”Det blir annorlunda” sa en kollega till mig i ett samtal om att bli förälder. Det är den bästa kommentaren jag har fått. Inga råd eller klagomål… utan bara ett konstaterande.
Det är ett mycket bra ordval! Annorlunda:). Kram!
Alla har rätt till sina åsikter och vi äger våra egna känslor. Ingen kan säga att ”du känner fel” eftersom det är din känsla, baserad på tidigare erfarenheter osv. Men samtidigt kan man fundera över känslan – är den verkligen sann?!
Jag är en av de föräldrar som tycker att det är jättejobbigt att vara förälder, men jag jobbar på min inställning, för jag älskar verkligen mina barn! Vid jobbiga stunder så försöker jag påminna mig om de fina stunderna. Det är bara 1,5 år mellan våra barn och storebror har varit svartsjuk och fysiskt brutal mot sin lillasyster från första början. Jag har gått hos psykolog för att få hjälp att hitta hans triggers, för att lära mig att göra annorlunda. Ibland har jag bara brutit ihop och gråtit av ilska, rädsla och sorg för att jag inte vill stämpla honom som ett odjur och jag är så rädd att han göra illa henne riktigt illa.
Barn är olika precis som vi vuxna. När jag pratar med föräldrar runt omkring mig inser jag att varje familj är unik. Precis som att varje barn behöver olika mycket stimulans av olika slag, så har vi vuxna olika syn på föräldraskapet. Det är nog bara att acceptera att det finns många olika varianter. Däremot är det oerhört tragiskt om det blir en trend i att klaga över sina ”jobbiga” barn. Alla behöver nog fundera över varför man gör och säger som man gör. Jättebra att du Claudia får oss att tänka till!
Jag har inga barn själv så jag antar att många inte tycker att jag ska få uttala mig.
Jag kan personligen inte förstå varför folk klagar när de är främst mamma/pappalediga.
Har nära vänner som klagar över att de är sönderstressade under sin mammaledighet. Jag kan inte alls förstå det? Jag förstår att en bebis är krävande. Fast om du är väldigt sliten en dag, fått dålig sömn osv osv. Varför måste man då tvinga sig iväg på mammaträffar, fika på stan, babysim osv osv. Är man på dåligt humör och behöver vila så gör det…….det är väl inget tvång att gå på babysim eller gå på mammaträffar?
Det är en dålig attityd och jag håller med Claudia om att det är märkligt att ha en sådan syn på sitt föräldrarksap.
Claudia, jag vet inte vad jag ska skriva efter alla hårda ord från andra här inne. Fortsätt vara du och fortsätt skriv som du gör.
Folk här skriver om respekt om hur andra har det men har ingen respekt för dig.
Fortsätt bara vara du och jag hoppas alla ord rinner av dig bara! ✌?
Vad var det där för oskön kommentar? Självklart får Claudia känna och skriva precis vad hon vill om sitt liv på sin blogg. Men varför nedvärdera de föräldrar som faktiskt tycker att det är jobbigt? Räcker väl alldeles utmärkt att beskriva sin egen tillvaro utan att säga att det kryper i en när andra föräldrar säger att det är jobbigt. Döm ingen, du har inte levt deras liv och har ingen rätt att se ner på dem eller deras inställning.
Men kära Malin, hon skriver utifrån hennes barn. Jag tror inte hon räknar in folk som har barn med ex kolik. Eller någon som har ett annat sjukt barn. Hon utgår ifrån friska barn. Och självklart upplever alla det olika. Och det är så här Claudia upplever det. Och de är hennes blogg vi läser. Man kan självklart lägga en kommentar och schysst förklara sin sida av det om man nu har det så jobbigt. Man måste inte hoppa på henne och va respektlös. Då kan man lika gärna låta bli.
Nä den här typen av inlägg gillar jag inte. Vad ger dig rätten att nedvärdera andras åsikter och upplevelser? Själv har jag två barn 3 och 1,5 och tycker inte det är speciellt , iaf inte i de faser de är i just nu. Men jag har inget som helst behov av att hävda det gentemot andra som tycker annorlunda. Din blogg = ditt liv och din syn på det, men skippa dömandet av andra, det är varken klädsamt eller trevligt,
Håller helt med de som kommenterat tidigare. Har läst båda inläggen och har själv småbarn. Det som är provocerande och drygt med dina inlägg är att du nedvärderar de som inte tycker som du. Helt klart är det din blogg och du skriver från din synvinkel, men alla får tycka olika utan att du ska behöva tillrättavisa och visa pekpinne. Ingen har gått i någonannans skor så att säga. För min del är livet med små ofta enkelt. Har en lugn treåring som är klok och förståndig, absolut trotsar han men de få gångerna klarar jag absolut av att hantera. Bebisen är (ta i trä) nöjd med livet, äter och sover bra! Men det är min situation, tycker någon annan förälder något annat är det deras bild av just deras föräldraskap. Inget som varken du eller jag vet något om och när de uttrycker frustration, osäkerhet eller en klagan så är det deras ord och bild och de har rätt att tycka vad de vill utan att du ska klaga på dem eller förlöjliga dem. Skärpning Claudia, se allas lika värde och allas rätt till en åsikt.
Jag förstår till fullo hur det kunde provocera för som tjejerna innan skriver här så ger du ju faktiskt en känga till andra mammor som kämpar med arbetsliv och familjeliv på ett helt annat sätt än vad du faktiskt gör. Med det sagt menar jag inte att du inte jobbar men du är ju väl medveten om att du har en annan situation än många andra föräldrar. Och jag känner också att går man tillbaka i dina inlägg så finns det många stunder där du beklagar dig över jobbiga stunder med barnen så det känns lite konstigt att du sen i nästa inlägg säger att ”det är inte ett dugg jobbigt att ha barn”. Det är allt som oftast jättekul att följa din blogg men det finns inget som gör mig mer förbannad än föräldrar som försöker trycka ner andra föräldrar! Alla har vi olika situationer och möjligheter och jag är säker på att vi alla gör allt vi kan för våra barn men att resultaten och orken är olika från person till person. Så snälla snälla sluta tryck ner andra föräldrar, du är ju trots allt en offentlig person.
Var i inlägget skriver jag något om arbetslivet? Jag skriver att jag tycker att inställningen är trist. På samma sätt som jag tycker att det är tråkigt med folk som tycker att annat i livet bara är jobbigt. Jag tror på power of mind och tjatar du om att något är jobbigt så tror jag att det blir det till slut.
Jag tänker att det också beror på hur ens barn är. Jag har två grabbar, en är 10 månader och en blir 4 i november. Det är liksom full rulle konstant. Det är mycket sällan de sitter lugnt och leker. Har båda hemma på heltid medan jag är föräldraledig med den minsta. Så ja, ibland när jag är trött och ska försöka få ihop någon näringsrik middag och de samtidigt bråkar om samma leksaker (ja det har redan börjat), härjar eller det gnälls så tycker jag det är rätt jobbigt. Och det måste man få tycka. När alla fått mat i magen och lugnet lagt sig för en stund så är det mysigt igen ?
Precis så
Du skriver att inställningen beror på hur man är som människa och det är väl så klart sant men det måste ju också bero på vilket barn man har fått? Alla barn är ju unika och olika mycket krävande. Min syster fick barn ett år efter mig. När hennes barn var bara några veckor så åkte vi och bodde hos dem över en långhelg. Jag kände mig så jävla lurad på min spädbarns-period när jag insåg att en nyfödd kan vara så lugn och tillfreds som hennes barn var. Han skrek typ aldrig utan gnydde när han ville amma, sov långa perioder och gick att lägga ner när han somnat. När min dotter var spädbarn så skrek hon sig hes i timmvis, kunde bara sova på mig, amningen funkade inte alls… Jag och min syster är väl hyfsat positiva människor båda två men gissa vem av oss som skulle beskriva den första tiden med barn som riktigt jävla skitjobbigt? För mig var det en kalldusch att få barn och det som höll mig flytande var att få lov att berätta hur jobbigt det var utan att bli dömd.
Självklart är alla barn olika och det här inlägget var inte menat till föräldrar med kolikbarn eller barn med andra variationer som gör att livet blir extra tungt under en tid. Jag skrev om en vardaglig inställning till att ha barn.
Fast min bebis hade varken kolik eller annan variation, hon var bara en krävande bebis – som många bebisar är. Och det var jobbigt psykiskt, allt annat hade varit en lögn. Jag tänker att ett barns utveckling är ju uppdelat i en mängd faser och alla barn och föräldrar tar sig igenom dessa faser på olika sätt. För vissa går det smidigt nästan hela tiden och andra har det jobbigare – utan att det för den sakens skull måste vara nåt fel på attityden eller personerna som är inblandade. Frågar du vid ”fel” tillfälle så kommer du att få höra att det är jobbigt att ha barn för det är verkligheten just då. Och sen tänker jag på den vardagliga inställningen lite mer generellt i samhället, där är det väl mest solsken och gulligt hela tiden? Iallafall om man kollar tv-reklam, Facebook och instagram.
Hej!
Hade inte läst ditt inlägg tidigare men läste det nu. Håller med om att många klagar över hur jobbigt det är med barn och att vara förälder. Jag har tycket att dom åren jag var hemma med barn var typ dem mest fantastiska åren i mitt liv och då älskar jag verkligen mitt jobb. Hade inte trott att jag skulle känna så. Vet att många kvinnor på mitt jobb beskrev att de året dom var hemma var sååå tråkigt och dom suktade socilat utbyte och att dom inte gillar att bara ”hasa runt hemma”. Blev då lite provocer när dom sa så. Som om man typ var arbetsskygg för att man gillade att vara hemma. Nästan så jag inte vågade säga hur mycket jag gilade det. Men visst är det kämpigt bitvis men så jäkla roligt också. Många av mina vänner har verkligen upplevt det så mycket tuffare än vad jag gjorde. Tror det beror mycket på hur barnen är och hur man själv är. Jag gnäller snällan och är oftast jäkligt nöjd i livet men hade också enkla barn. Dock så är jag väödigt ödmjuk och förstående för hur andra har det. Uppfattade inte din text provocerande men att du kanske inte var så förstående för att det är så olika för alla.
Jag tar sömnbrist väldigt bra och har myclet tålamod min sambo har upplevt småbarns åren mycket jobbigare än vad jag gjort. Nu har vi tre barn på 4 år, 2 år och 2 månader. Vår lilla bebis är ganska krävande, våran 2 åring är sjukt trottsig och 4 åringen vill ha uppmärksamhet. Så jag måste erkänna att det är sjukt tufft ibland. Njuter fortfarande men det är såååå mycket jobbigare nu. Ibland börjar jag och min sambo bara garva för det är som en skämt när alla skriker och bårkar samtidigt. Det är aldrig tyst och vi hinner aldrig prata med varandra som vuxna. Så ibland längtar jag typ till jobbet och känner mig sliten. Riktig trotts är fasiken inte att leka med. Upplevde det aldrig med min 4 åring. Men när min 2 åring bråkar och trottsar så är jag helt maktlös. Jag som alltid haft små snälla och enkla barn och tyckt att jag har kontrollen. Men hon kan skrika ich skrika och vända upp on ner på allt.
Jag tror man är proffs på sina egna barn men ska vara sjukt ödmjuk inföe hur andra har det och upplever det.
Jag tror det har mycket med inställning men framförallt med vilka barn man får och hur krävande dom är.
Självklart. Och vi jobbar också med trots här hemma men jag skulle aldrig gå runt med inställningen att det ÄR jobbigt att ha barn. Varenda härlig sekund är värd 10 jobbiga på något sätt.
Fast jag tolkade det inte som att folk blev provocerade av att du inte tycker det är jobbigt utan att du kritiserar andra. Du hade inte ens varit mamma i ett år, med ett barn när du skrev detta, och hur irriterad du blev på mammor som sa att det är jobbigt. Så ja, jag kan förstå att det kunde reta upp nån som sitter där med trotsålder, vab som aldrig tar slut mm. Självklart älskar man sina barn, jag älskar mitt jobb också men det är inte heller underbart varje minut. Mitt andra barn hade kolik och skrek konstant från 19-04 i fyra månader, samtidigt som jag försökte räcka till för min 2-åring som också behövde sin mamma, samt återhämtade mig från en tuff förlossning där jag fick sy väldigt mycket. Hade jag läst ditt inlägg få hade jag inte blivit provocerad, jag hade storgråtit.
Jag håller med dig där. Jag tycker att det är ”jobbigt” nu med 2 barn. Två föräldrar som jobbar treskift. Ingen släkt i närheten för avlastning. Det är alltså inte barnen som är jobbiga utan att få ihop det med jobb, ekonomi, vabb och umgås så mycket som möjligt. Jag har liksom inte så mycket tid för mys, magiskt finkaffe och annat. Föräldraledighet med två barn var inte ett dugg jobbigt och väldigt mysigt?
Håller absolut med! Mina barn är det bästa som hänt mig, jag älskar dem till månen och tillbaka och ångrar det inte för en millisekund. Men visst f-n sliter man sitt hår ibland. Både över trotsåldrar, sjukdomar och livspussel. Föräldraledigheten var ju piece of cake jämfört med vad som kommer sen. (De flesta av oss föräldrar jobbar ju faktiskt) Jag är lärare och min man läkare, inte mycket chans till hemmajobb där precis. Men vi kör på och skjutsar och hämtar på aktiviteter, jobbar, älskar, bråkar, svär högt i enrum när man tjafsat ett trotsande barn för tjugonde gången om samma sak, har världens mysigaste kvällsstunder, blir ledsen och stressad när ena barnet får halsfluss för femte gången på tre månader etc. Det är ju det som är livet, högt och lågt. Inte många lever i en magisk drömfabrik hela tiden, men verkligheten är ju så mycket roligare! ?
Läste ditt inlägg igen och skulle vilja att vi bara enas i att alla känner olika. Inlägget känns för mig onyanserat och utan förståelse för olika personligheter/behov/känslighet/tålamod/ork/utveckling hos barn och föräldrar, Väldigt höga hästar. Trist. Givetvis så är det tröttsamt om alla bara skulle prata om hur jobbigt det är med barn, lika tröttsamt åt andra håller. Inget i livet är någonsin det ena eller det andra, toppar och dalar är väl det som gör att man uppskattar det fina. Mina barn är det bästa jag har, ÖVERLÄGSET. Men IBLAND känns föräldrarrollen och livet med barn jobbigt, då får det va så. I näst sekund så är livet med barn det roligaste och mest äventyrliga jag gjort. Så.
Har tänkt mycket på detta med att känna sig provocerad av andras val och upplevelser, både av föräldraskap och annat. När någon i sitt insta eller på sin blogg visar en bild på ungar med mat i hela ansiktet, kaos i hemmet, hunden full av lus och man själv osminkad, håret i ett enda trassel och med knäiga mjukisar och foppatofflor, ja då är det många som jublar och tycker att, gud så ärligt och så befriande, nu slipper jag ha dåligt samvete… osv. Visst är det bra om vi är ärliga. Men varför vill vi så gärna få se andras ”elände” för att inte känna skuldkänslor eller känna oss misslyckade? Varför behöver vi se att andra också har kaos i sitt liv? Om jag inte har sminkat mig, om ungarna är fulla med sand och gräsfläckar, om mitt hem ser ut som en jordbävning – varför måste jag få andras bekräftelse på att det är ok? Om nu andra VILL ha ett ständigt välstädat hem, välstrukna barn och ha hår och ögonfransar i ordning, varför känner jag mig misslyckad för det? Varför provocerar det? Varför har vi ett så stort behov av att få höra om andras tunga sidor i livet, gör det oss gladare att andra också har det svårt? Blir mitt eget missnöje mer legitimt för att andra också är missnöjda? Tänker på det igen när du skriver att du inte tycker det är jobbigt med barn. Tack för att du skriver det, och för att du upplever det så! Så himla befriande och inspirerande! Jag har fyra små och tycker inte det är alls jobbigt. Visst är det snärjigt ibland och jag kan känna gråten i halsen ibland när det rent praktiskt strular, men att ha barn i sig tycker jag bara är roligt! Jag har aldrig upplevt att du på något sätt ”satt dig på höga hästar”, tvärtom tycker jag att du är väldigt noga med att var och en gör som de vill, och att dina upplevelser är just dina. Tack underbara Claudia 🙂
Håller med dig i det mesta här! De är fantastiskt men som med allt annat har både jag och barnen sämre dagar! Men oavsett så är de i slut ändan fantastiskt och underbart! Däremot tror jag att många väljer ordet jobbigt fast de kanske menar något annat.. eller så vill jag bara tro de! ☺️?// Frida
Jag skulle väl aldrig säga det som en inledning på en diskussion som handlar om att någon vill skaffa barn, men jag tycker det är jobbigt med barn. Men med det sagt så menar jag inte att det inte är alldeles alldeles underbart också! Jag skulle aldrig vilja ha min Louie ogjord, han är mitt livs största kärlek! Mitt liv innan honom känns fullkomligt meningslöst! <3 Men!! För mig är det ändå jobbigt att inte få sova mer än 2-3h ostört på natten, att inte ens få gå på toa i fred, att ha någon som klänger på en nästan 24/7. Men det är ju också MIN upplevelse av föräldraskapet, med MITT barn. Jag har ingen aning om hur andra har det, hur andras kids är.. och därför skulle jag nog inte påpeka för en bebissugen vän att det är jobbigt med barn. Allas upplevelse är ju olika. 🙂
Jag läste om ditt inlägg nu, och även det här. Jag personligen tycker inte det är provocerande att du, eller vem som helst, anser att det inte är jobbigt med barn. Alla är vi ju olika, hae sett massa olika inställningar till föräldraskap i min kompiskrets, men jag utgår från att alla älskar sina barn villkorslöst och utöver det är ju alla olika inställningar ok. Men det som jag kan tänka mig provocerar lite är att du i inlägget sätter dig på ganska höga hästar. Du nöjer dig inte med att berätta och reflektera hur DU känner att vara mamma, du slänger in kritik mot dem som tycker annorlunda. Varför? Har du levt deras liv och kan döma dem? Du och Camilla Läckberg verkar ju gilla varandra mycket, och ni har helt olika syn på bebistiden, amning, föräldraledighet, förskola mm. Men verkar gilla och respektera varandra ändå. Varför kan vi inte ha den inställningen gentemot alla föräldrar? Såvida inget barn far illa förstås.
Säger bara Heja Heja Själv har vi 5 barn och det är inte jobbigare än att ha 2 tycker jag Man väljer ju själv hur det ska va ??